Gone in 60 seconds

USA 2000. Regi: Dominic Sena. Manus: Scott Rosenberg efter fil­men Blåst på 60 sekunder (Go­ne in 60 Seconds, 1974) av H.B. Halicki. Foto: Paul Cameron. Mu­sik: Trevor Rabin. I rollerna: Nico­las Cage, Robert Duvall, Angelina Jolie, Giovanni Ribisi.

Royal och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund

För den som trodde att Da­vid Cronenbergs Crash från 1996 var den intellektuellt re­flekterande slutpunkten för filmens – i synnerhet ac­tionfilmens – erotiska kärleks­affär med bilen: här är en åter­ställare som närmast pedan­tiskt anknyter till tidigare bil­jaktsklassiker, som Bullitt (1968), French Connection (1971) och Driver (1978).

I Gone in 60 Seconds smeker kameran över blän­kande bilplåt samtidigt som hjälten och hans flickvän blir tända på varandra. Bilnorpar­grabbarna av det rätta virket lyssnar med skamlöst rätt­fram njutning till kassettin­spelningen av en V-12:a på högvarv och rabblar modellbeteckningar som om de vore på väckelsemöte. Och här handlar det ytterst inte om pengar eller brudar eller kriminalitet, utan om en religiös vördnad inför drömbilen, där den hetaste modellen utlovar såväl sexuell orgasm som en tripp till nirvana.

Nominellt bygger filmen på H.B. Halickis snart trettio år gamla lågbudgetfilm med samma titel – mest berömd för sin fyrtio minuter långa biljakt. Nu har den gimmickartade intrigen utvidgats till att gälla femtio mer eller mindre exklusiva och naturligtvis svårstulna bilar som på 72 timmar måste levereras till en blodtörstig gangsterboss. Annars förenas hjältens bror med sin bil i bossens skrotkross.

Som extra krydda har man plockat in såväl skådespelar­na som stylisterna från den brittiska gangsterfilmrenäs­sansen under senare år. Inte oväntat får fotbollsstjärnan Vinnie Jones upprepa sin Ter­minator-liknande insats från Lock, Stock and Two Smo­king Barrels (1998), och han gör det med sömngångaraktig preci­sion.

Det känns överflödigt att raljera över den totala frånva­ron av karaktärspsykologi, se de skrattretande kvasilitterä­ra kvaliteterna i dialogen eller för den delen bristen på hän­syn till normala fysikaliska la­gar. Här görs allt med inför­stådda blinkningar till publi­ken. Filmens stjärnroller inne­has inte av skådespelarna utan av bilarna, stuntmännen, specialeffektsteknikerna och, inte minst, de som klippt fil­men. För det är de bitvis hals­brytande biljaktsmontagen som är filmen. Jag är inte rik­tigt säker på att man har hanterat filmsaxen med samma andlöst spännande precision som ex­empelvis i French Connec­tion, men det är nära.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-06-29.