Från Sverige i tiden

Troell-92, 8 MHzSverige 2000. Fyra dokumentärfilmer: 92,8 MHz…drömmar i söder, regi och foto: Jan Troell. De hemlösa, regi och manus: Stefan Jarl, foto: Joakim Johansson. Risk, regi: Susanne Edwards, foto: Peter Mokrosinski. Christian – vårterminen 1999, regi, foto: Ni­na Hedenius.

Filmstaden i Malmö

Liksom na­turfilmen är dokumentär­genren en utrotningshotad art på biograferna. För svenskt vidkommande är detta särskilt trist efterkom svenska dokumentärer lyck­as där spelfilmerna nästan undantagslöst kommer till korta, nämligen att göra an­gelägna och intressanta samtidsskildringar. Här slip­per man färglös pilsnernos­talgi, vykortsförskönande änglagårdstablåer, Woody Allen-imiterande storstads­komedi av, med och om Stockholms innekretsar samt gråtrista kriminalfil­mer med fumlig lätt-action.

I ljuset av denna svenska spelfilmsrepertoar är mötet med människorna i de här dokumentärerna chockar­tat. För i den mån de porträt­teras i fiktionens värld så är det som perifera, anonyma existenser? Möjligen som komiska nidbilder. I Jan Troells film är det människorna utanför hans egen husknut, det vill säga några av de som bor på Söderslätt, i Trelleborgstrakten: konsumkassörskor, sjukpensio­närer, bönder, kroppsarbeta­re. Gemensamt för dem är att de driver och umgås kring en lokalradiostation.

Det är människor som ibland har svårt att sätta ord på sina tankar och känslor, och som varken har råd eller intresse av att hänga med i några trender. De är sårbara i sin öppenhet och skulle vara lätta att förvanska till löje­väckande, anakronistiska stereotyper. Men Troell låter oss istället möta dem som in­divider med fascinerande personliga historier, om än han endast låter oss ana dem i enstaka repliker och korta berättelser.

Stefan Jarl behandlar nå­got som varit föremål för fle­ra socialreportage bland an­nat i tv:s Striptease, nämli­gen hemlöshet. Förutom några helt överflödiga kommen­tarer av Bo G. Eriksson och ett didaktiskt Karl Marx-ci­tat står dock kameran här som diskret iakttagare av fy­ra så kallade uteliggare un­der några kalla vinterdagar i Stockholm.

Alla fyra är svårt slitna av en hård och tröstlös vardag som jag senast här­omdagen såg ett av Stock­holms moderata borgarråd trivialisera över på det mest smaklöst ironiska sätt. För sina uttalanden borde hon åtminstone ådömas att till­bringa några nätter på sten­golvet i den ouppvärmda, of­fentliga toalett på Strandvä­gen där den före detta bygg­nadsarbetaren Lasse sover.

De två sista filmerna av Susanne Edwards respekti­ve Nina Hedenius fokuserar nästan helt på en individ. Ed­wards film centreras kring den spelberoende diversear­betaren Mia, och i Hedenius film porträtteras gymnasis­ten och musikern Christian. Trots den här koncentratio­nen når vi aldrig personerna in på livet.

Från Sverige i tiden vi­sar att svensk dokumentär även konstnärligt sett är be­tydligt djärvare än den mes­ta spelfilmen. Troells bidrag är det klart starkaste med si­na naturlyriska interpunk­tioner i ett vardagligt mikro­kosmos av jordbruk, små­stadsgator och stränder. Även då han fångar ögon­blick av tristess blir det ald­rig trist. Han äger ett öga som i det minst uppseende­väckande finner något in­tressant och lyckas förmedla sin fascination till åskåda­ren. Det är få filmskapare förunnat att äga den förmå­gan.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-02-18.