Fortress 2 – Michael Tapper

USA 1999. Fortress 2 – Escape from Skycell. Regi: Geoff Murphy. Manus: John Flock Foto: Niro Narita. Musik: Christopher Franka I rollerna: Christopher Lambert, Ram Grier, »le Carson, Yuji Okomoto.

Filmstaden i Malmö och Lund

För 15 år sedan var Geoff Murphy en av Nya Zeelands mest lovande regissörer. Filmer som actionkomedin Goodbye Pork Pie (1981), det spaghettivästerninspirerade maoridramat Utu (1983) och framförallt den suggestivt poetiska apokalypsskildringen The Quiet Earth (1985) vittnade om att han, trots sina brister som manusförfattare, var en regiteknisk talang med stora utvecklingsmöjligheter.

Efter flytten till USA i slutet av 1980-talet tycks dock profilen i Murphys filmskapande helt ha raderats ut. Hans amerikanska regiuppdrag – undantagslöst rutinmässigt filmade actionfilmer med hopplöst konventionella och klichemässiga intriger som Young Guns II (1990), Freejack (1992) och Under belägring 2 (1995) – har förpassat honom till dussinregissörernas skara.

Bioaktuella Fortress 2 bryter tyvärr inte det mönstret. Den följer slaviskt uppföljarfilmens standardrecept, det vill säga originalfilmen tas om igen med endast några få variationer. Här har framtidsfängelset från Fortress (1993) flyttat ut i rymden. Christopher Lambert framstår i sin upprepade huvudroll mer än tidigare som Sylvester Stallones efterträdare. Den zombieartade karisman, det sadomasochistiska uthärdandet av groteskt övervåld innan den obligatoriska slutuppgörelsen med antagonisterna och svårigheten att ens yttra två ord på ett övertygande sätt gör honom till filmens största belastning – i svår konkurrens med manuset.

Den i och för sig intressanta premissen om en framtid styrd av storföretag med totalitära ambitioner förloras snabbt till förmån för tvekampen mellan actionhjälten i absurt underläge och dennes sadistiska plågoandar. Den förstnämndes triumf hindras förstås varken av fysiska lagar eller kreativt manusförfattande. Här utgörs således filmens klimax av att Lambert utan rymddräkt seglar ut i en temperatur på strax över minus 273 grader och ett vacuum som skulle slita sönder hans kropp. Men genom att bara hålla andan tar han sig från ena änden av rymdfängelsets utsida till den andra för att utverka vedergällning.

Lätt som en plätt. Hade det varit Monty Python bakom filmen kunde scenen ha blivit sublim. Nu lockar den mest, likt filmen som helhet, till en uttråkad gäspning.