Stop Making Sense

USA 1984. Regi Jonathan Demme Foto Jordan Cronenweth Klipp Lisa Oay. Med Talking Heads turnéband 1983: David Byrne, Chris Frantz, Jerry Harrison, Tina Weymouth, Edna Holt, Lynn Mabry, Steve Scales, Bernie Worrell, Alex Weir. Producent Gary Goetzman för Talking Head Films och Arnold Steifel Company. Längd 1.28. Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1987-02-15.

Rock-dokumentärfilmen – kallad rockumentären – var en genre som etablerades i slutet av 1960-talet, med banbrytande filmer som D.A. Pennebakers Don’t Look Back (1967) och Monterey Pop (1968). Genren nådde sin kulmen 1970 med Michael Wadleighs monumentala rockumentärepos Woodstock, därefter förföll den snabbt till stereotypa berättartekniska klichéer kopierade på ovannämnda filmer. Konserterna, filmade med stationära kameror framför scenen, växelklipptes med bilder bakom kulisserna och ute i publiken inspelade med skakig handkamera av Direct Cinema-typ.

Skildringen av rockstjärnorna och konserten fick efterhand höviska och närmast religiösa övertoner, som om man bevittnade Jesus återkomst till jorden. Det blev inte så lite löjligt i sina pretentioner, och för den bevandrade cineasten låg associationen till Leni Riefenstahls dokumentära epos om nazisternas partidagar i Nürnberg 1933, Viljans triumf (Triumph des Willens, 1934) ofta nära: likt titaner från en sagovärld äntrade de scenen för att ge oss tacksamma åskådaren en glimt av livet i de högre sfärerna.

Mytfloran kring musiken och texternas förmodade dolda budskap av mångbottnad visdom nådde kring decennieskiftet 1960/70-tal löjeväckande proportioner. Det mest slående exemplet är The Beatles’ album Sergeant Peppers Lonely Hearts Club Band (1967), däromslaget avkodades med samma frenesi som signalspaningen under andra världskriget.

Den absurda kulten och ibland till och med sektmentaliteten kring rockartister och band kunde förstås inte fortsätta i länden; någon gång skulle bubblan spricka. Och den första sprickan i ballongen kom med Albert och David Maysles’ dokumentär Gimme Shelter (1970), om en ödesdiger Rolling Stones-konsert i USA där ”love and peace”-generationen visade sig innehålla även mordgalna Hells Angels-medlemmar.

Genrens utmattning demonstrerades också av de många parodierna, som Brian De Palmas Fantomen på operan och Faust-bearbetning i rockmusikalen Phantom of the Paradise (1974), Ken Russells groteska drift med fejkandliga popkonsumtionskulturen i Tommy (1975) och Julian Temples briljanta anti-rockumentär om Sex Pistols i The Great Rock’n’Roll Swindle (1979). Kronan på verket blev Rob Reiners satiriska fejkdokumentär This Is Spinal Tap (1984), om ett medelålders hårdrockband med nyskrivna låtar och en scenshow som bara ligger en hårsmån från förebilderna.

Även om punkvågen lyckades spräcka rockindustrins omsorgsfullt konstruerade mytbildning, var det bara tillfälligt. Under 1980-talet tycks en kulturell fördumning inträffat, där gamla hårdrockklichéer återupprättats för den politiskt renskrubbade medelålders fyrtiotalistgenerationens bekvämlighet. Idag håller rocken hov på gigantiska arenor med storbildsskärmar och en mindre industri av scenarbetare som orkestrerar ljud- och ljuseffekter. Mytologin odlas på tv-kanaler som Music Box och MTV eller i de intellektuellt alltmer uddlösa rockbladen NME och Rolling Stone.

Endast ett fåtal har dock försökt sig på att spränga rockvideons stereotypa berättande, där vi ser rockbandet mima framför kameran till en playback av deras tre-fyra minuter långa låt. Till de få avvikare som experimenterar med de nya medieformerna hör Brian Eno, Peter Gabriel och David Bowie samt några filmregissörer med utrotningshotad fantasi. Kända exempel är John Landis’ 20 minuter långa video till Michael Jackson’s ”Thriller” (1983) och Julian Temples 25 minuter långa Dancing Blue Jean (1984), där David Bowie driver med sin egen omsorgsfullt odlade myt. Många av stilgreppen från rockvideon har letat sig in på bio och i tv, till exempel i Michael Manns Thief (1981), Adrian Lynes Flashdance (1983) och i tv-serien Miami Vice (1984– ).

stop making sense 3

Mot den bakgrunden ter sig Jonathan Demmes filmatisering av Talking Heads under deras turné 1983 som en anomali, kanske rent av som en medveten protest. Här finns inga föregivet autentiska tagningar bakom scenen, inga beundrande intervjuer med bandmedlemmarna och inga hysteriska fans villiga att sälja sin mor för en autograf. Bara filmmaterial från tre olika konserter som klippts ihop till en film, var syfte utmärkt sammanfattades av en amerikansk recensent med orden: ”Assuming an unobtrusive, best-seat-in-the- house vantage, [Jonathan Demme] presents Talking Heads at face value, cut to essentials in a very full 88-minute set”.

Kameran går sällan in på närbilder utan håller sig på publikt avstånd i avstånds-, hel- och halvbilder. Klippningstempot är ganska långsamt, och det är i stället den rörliga kameran som gör det mesta av jobbet för att skifta bildkomposition eller fånga någon detalj. Sällan isoleras enstaka bandmedlemmar, även om David Byrne får en särbehandling som bandets låtskrivare och sångare.

Resultatet är en konsertfilm som till lika delar är filmregissörens och bandets. Demme förklarar under förtexterna att hans konstnärliga val var lätt eftersom turnéshowen i sig var ”incredibly cinematic”. Med få undantag, som det snabba och underfundiga inklippet på Chris Frantz när Tina Weymouth sjunger om sin ”lucky boyfriend” är det strama filmtyglar som gäller, inga svepande utflykter. Det är uppfriskande enkelt och kommer att göra filmen till en klassiker i genren långt efter att dagens hårdrockpudlar tappat håret.

stop making sense 1

Showen och filmen öppnar med att David Byrne ensam vandrar in på scenen med en akustisk gitarr och en bärbar kassettstereo för att väcka publiken till ”Psycho Killer”. För varje låt tillkommer ytterligare bandmedlemmar och till slut även extra back-up från funkveteranerna Steve Scales, Alex Weir, Bennie Worell och Lynn Mabry och Edna Holt.

Som alltid när det gäller stor konst behövs det inga stora åthävor för att bibehålla publikintresset både från konsertauditoriet och biosalongen. David Byrne nöjer sig att dansa spastiskt i en helt kvadratisk kostym som en auktoriserad revisor på LSD eller samspela med sina påtagligt spelglada bandmedlemmar. Snart är publiken smittad av den ångande lekfullheten, och när jag såg filmen i London vid premiären dröjde det inte länge innan biobesökarna reste sig för att dansa framför duken.

© Michael Tapper, 1987. Lunds Studenters Filmstudios katalog, våren 1987, s. 110–111.

stop making sense 4