Västtyskland 1985. Stammheim: Die Baader-Meinhof-Gruppe vor Gericht. Regi Reinhard Hauff Manus Stefan Aust Foto Frank Bruhne, Gunter Wulff Klipp Heidi Handorf Scenografi Dieter Flimm Musik Marcel Wengler. Med (skådespelare från Thalia-teatern i Hamburg) Ulrich Tukur Andreas Baader Terese Affolter Ulrike Meinhof Sabine Wagner Gudrun Ensslin Hans Cremer Jan-Carl Raspe Ulrich Pleitgen domare Theodor Prinzig. Producenter Eberhard Junkersdorf, Jurgen Flimm för Bioskop Film och Thalia Theater för Filmverlag der Autoren. Längd 1.47. Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1987-10-08.
Det var först med den tumultartade uppståndelsen kring Stammheim på Berlin Film Festival, där den efter en hetsig debatt vann Guldbjörnen, som Reinhard Hauff blev ett känt namn i världen. Ändå är han knappast en nykomling på filmscenen. Han började arbeta på Bavaria Studios, som producerar program till västtysk tv, redan på det tidiga 1960-talet, men lämnade arbetet efter några år på grund sin kritik mot företagets inre självcensur.
Då hade han hunnit bli en av de mest framgångsrika dokumentärfilmarna i västtysk tv-produktion, och inledde frilanskarriären med dokumentärfilmen Die Revolte (1969, ej visad i Sverige), en film om 1968 års studentrevolt. År 1971 gjorde han sin första spelfilm, Mattias Kniessl (ej visad i Sverige), om en legendomspunnen förbrytare i Bayern. Med Desaster (1973, ej visad i Sverige) fick han för första gången internationell uppmärksamhet då den visades på Cannes-festivalen samma år. Vid det här laget hade han stakat ut sin konstnärliga profil, som han formulerade så här:
Of course, I have nothing against a message, but I think you must first of all entertain an audience. I want to use an emotion ta reach some kind of understanding, to reach the head through the heart. Messages are useless without emotion: alone, they have no power. My favorite films all have a high emotional content and a provocative message: a film needs a strong formulation in reality, but also a universality. Many filmmakers allow their aesthetic obsessions to interfere too much. Very few are able to have those obsessions and then not lose the thread of the main concept. Take Rossellini in Roma: Cittá aperta [Rom – öppen stad, 1944]: he has melodrama, naturalism, realism, documentary, and yet the film has one centre. My main influence is probably Italian neo-realism.
– Reinhard Hauff i Cinema Papers, juli 1986.
Vid sidan av filmfestivaler har Hauffs filmer haft svårt att få distribution. I hemlandet, Västtyskland, väckte han emellertid uppmärksamhet med Mönsterfången (Die Verrohung des Franz Blum, 1974), en film baserad på en av hans för detta klasskamrater, Burkhard Driests roman om livet som bankrånare och fånge på sluten anstalt. Driest och Hauff arbetade sedan tillsammans på ytterligare tre filmer, vilka utgör en trilogi om ungdomsproblem i det moderna Västtyskland: Zundschnurre (1975, ej visad i Sverige), Paule Pauländer (1976, ej visad i Sverige) och det internationella genombrottet Huvudrollen (Die Hauptdarsteller, 1977).
Hauff hade nu nått en viss ryktbarhet, om än begränsad till Västeuropa, och bildade produktionsbolaget Bioskop Film tillsammans med Volker Schlöndorff och Margareta von Trotta, två regissörer ur samma generation. Framgången med Huvudrollen underlättade finansieringen av hans nästa tre filmer: Kniven i huvudet (Messer im Kopf, 1979), Slutstation frihet (Endstation Freiheit, 1980) och Der Mauerspringer (1982, ej visad i Sverige), som alla har kända, professionella skådespelare och relativt höga inspelningsbudgetar.
Med Stammheim har Hauff gjort sig ett namng även utanför Västeuropa, och mot bakgrund av festivalbråket kring filmen – då juryordföranden Gina Lollobrigida under protest tilldelade den Guldbjörnen – ter den sig kanske som en antiklimax. Den är inte kontroversiell i den meningen att Hauff och Aust, som skrivit manuset utifrån sin egen bok, hittat några nya, uppseendeväckande fakta eller gjort djärva dramatiseringar. Tvärtom förefaller filmen nästan vara ångestladdat konventionell i sin dramatisering av rättegångsprotokollen efter den 192 dagar långa rättsförhandlingen mot RAF (Rote Armee Fraktion).
Mallen är den borgerliga teaterns kammarspel med spelplats i det infamösa fängelset Stammheim, byggt utanför Stuttgart enkom för rättegången. Ingenting om tiden innan rättegångsstarten 1975 återges. Lite märkligt eftersom själva stadsgerillaåren torde vara de publikt mest kända och lockande att se i filmgestaltning. Samtidigt är det mycket vi inte känner om de åren: hur de organiserade sig, arbetade, agiterade, vilka samhällsvisioner de hade.
Den rent kriminella historiken börjar med att Andreas Baader och Gudrun Ensslin arresteras 1968 efter att de försökt bränna ner ett av Frankfurts största varuhus. I rättegångssalen startade de en politisk motattack mot samhällets rätt att döma dem, eftersom de betraktade sig som krigsfångar i ett aggressivt, totalitärt samhälle maskerat som demokrati. Rättegången ledde till en upprörd debatt inom den revolutionära vänstern, som sakta börjat orientera sig tillbaka till reformistiska strategier.
Många vänsterintellektuella vägrade dock att återintegrera sig i samhällets normer och institutioner efter att ”ungdomsupprorets” korta romans med den revolutionära marxismen avdomnat, och trädde fram till Baader och Ensslins försvar för rätten att möta samhällets strukturella repressionsvåld med revolutionärt motvåld. En av de mest kända och respekterade av vänsterdebattörerna var journalisten Ulrike Meinhof, som 1970 lämnade man och barn för att hjälpa Baader-Ensslin att rymma. Samma år bildades RAF, men den borgerliga sensationspressen under Axel Springer drev en hatkampanj mot den nya vänstern och envisades med att kalla RAF för ”Baader-Meinhof-ligan” för att försöka sätta en förringande gangsterstämpel på dem.
Under två års tid bedrev RAF – ett femtiotal medlemmar och flera tusen aktiva och passiva sympatisörer – en omfattande och bitvis framgångsrik stadsgerillakamp mot den västtyska staten och USA:s militäranläggningar i landet. Även Axel Springer fick sitt kontor i Hamburg sprängt, men det blev knappast mer än en västanfläkt i plånboken för denne ex-nazist som gjorde goda affärer på att sälja fejkade skandalreportage om gruppen.
År 1972 lyckades polisen arrestera hela kärntruppen i RAF: Andreas Baader, Gudrun Ensslin, Ulrike Meinhof, Jan-Carl Raspe och Holger Meinz. Rättegången var tänkt som en politisk demonstration för Västtyskland som demokratisk rättsstat, och förberedelserna tog hela tre år. För helt isolera och/eller bryta ner fångarna samt hindra fritagningsförsök byggdes betongbunkerfängelset Stammheim utanför Stuttgart. Den inhyste även rättegångssalen, något som ytterligare ökade säkerhetskraven.
Byggnaden saknar bland annat vanliga ingångar och är bara möjlig att ta sig in i via en helikopterplatta på taket. Alla upptänkliga bevakningssystem är inbyggda, inklusive ett heltäckande system av tv-kameror och dolda mikrofoner. Utanför byggnaden finns tredubbla murar, elektriska stängsel och ett regemente militärt beväpnade poliser och krypskyttar i ständig beredskap.
År 1975 inleddes rättegången. Holger Meinz var vid det laget död i en av gruppens många hungerstrejker under rannsakningstiden. Processen mot RAF var dömd att haverera redan från början. Åklagarna betonade kriminaliteten i gruppens aktioner och negligerade den politiska drivkraften. Advokaterna och deras klienter vägrade däremot finna sig i åtalspunkterna och drev ett motåtal, där de satte fokus på att samhällets repressiva våld riktat mot deras socialistiska värderingar var det som föranlett RAF:s självförvar.
Det bör noteras att RAF var och kanske fortfarande är, i den mån de överhuvudtaget existerar, en marxist-leninistisk stadsgerilla, till skillnad från den anarkistiska 2-julirörelsen i Berlin. Viktiga förebilder är Rosa Luxemburg och Herbert Marcuse, och de såg sig som avantgardet som med olika medel skulle få den förment demokratiska västtyska staten att röja sitt sanna, fascistiska ansikte. Statens repression skulle få arbetarklassen och de intellektuella att resa sig och följa avantgardet. Så var åtminstone tanken.
Men det av Östtyskland sponsrade RAF underskattade såväl de borgerliga mediernas genomslagskraft som arbetarklassens ovilja att ge upp välfärdssamhället. Opinionen vändes mot dem. Vänstern och de borgerliga enades i att fördöma och förlöjliga terroristerna som asociala kriminella och missledda borgarbarn för vilka revolutionen bara var en förtäckt terapi för ett försenat fadersuppror. Många tog helt enkelt inte gruppen och deras bokstavstrogna tolkningar av sina förebilder på allvar.
Ett flertal böcker har skrivits om RAF, men få förlag har velat eller vågat distribuera deras egna texter. En samling brev, inbördes meddelanden och förberedelser inför rättegången publicerades i Sverige under titeln RAF: texter på Cavefors förlag. I Västtyskland vållade utgivningen stort rabalder eftersom publiceringen kom strax efter deras död.
Själva rättegången mot RAF kollapsade dock, som tidigare nämnts, snabbt i principdiskussioner kring rätten att åtala. Fångarna avlägsnades från rättssalen under större delen av processtiden. Försvarsadvokaterna fick försöka fortsätta att driva frågan om fångarnas politiska status, men det gjorde bara att de själva misstänktes för att sympatisera med de åtalade. Flera advokater arresterades och deras hem utsattes för upprepade husrannsakningar.
År 1977 avslutades denna tragikomiska tillställning med att Ensslin, Baader och Raspe fick sina förväntade livstidsdomar. Ulrike Meinhof hade under pågående rättegång hittats hängd i sin cell, något som ledde till utbredda spekulationer. Det aktiva och växande RAF utanför murarna organiserade en flygkapning för att befria sina kvarvarande ledare men misslyckades. Israeliska anti-terroriststyrkor stormade planet på Mogadishu-flygplatsen.
Endast timmar därefter hittades de återstående RAF-fångarna döda i sina celler. Baader och Raspe var skjutna. Ensslin var hängd. Den officiella versionen säger självmord trots att det finns starka och välgrundade tvivel. Hauff och Aust undviker spekulationer och koncentrerar sig på rättegångens haveri i krocken mellan två diametralt motsatta ideologier.
Vi får se interiörer från Stammheim, cellerna och rättssalen, varvade med bilder från den groteska exteriören. Berättartempot är långsamt. Kamerans position är nästan uteslutande statisk. Miljöerna signalerar våld och död, ett intryck som Hauff utsträcker till att även gälla åklagarna, väktarna och i synnerhet galjonsfiguren, domaren.
De fyra åtalade ter sig i kontrast som betydligt mer levande, även om deras aggressiva utbrott och dogmatiska men ibland även poetiska retorik frestar på i längden. Oavsett vad vi anser om deras handlingar förmår Hauffs film, med alla sina brister, mana till eftertanke även i åttiotalets politiska högervindar.
For many, terrorism is the only answer; that is why it exists. But for the general public and the media, terrorism is only the effect: two killed, a car bomb, whatever… No one asks why. It’s not so difficult to understand. What is difficult is to provide a solution.
– Reinhard Hauff i Cinema Papers, juli 1986.
© Michael Tapper, 1987. Lunds Studenters Filmstudios katalog, hösten 1987, s. 11–14.