Office Space

office_spaceUSA 1999. Re­gi och manus: Mike Judge. Foto: Tim Suhrstedt. Musik: John Frizzell. I rollerna: Ron Livingston, Jennifer Aniston, David Herman. Ajay Naidu, Diedrich Balder, Stephen Root, Cary Cole.

Biopalatset i Malmö, Sandrews i Lund

Huvudpersonen Peter sitter i en av många exakt likadana grå kontorsmoduler och hunsas av sina dumdryga, sadistiska chefer medan han korrigerar datorprogram in­för år 2000. Ungdomen försvinner in i en tillvaro av mo­noton meningslöshet. Själslig undergång hotar.

Men han rymmer inte med terrorister eller beger sig ut på en privat vendetta, som de snarlika kontorsslavarna i BRAZIL och Falling Down. Istället går han till en arbetshypnoterapeut i förhoppningen om att försättas i ett Prozac-liknande lyckotill­stånd så att han ska sluta bry sig om livets jävligheter.

Terapeuten försänker ho­nom i ett transtillstånd, där han frigörs från hämningar, och dör sedan omedelbart i en hjärtinfarkt. Resten av filmen är alltså en iscensättning av Peters ohämmade fantasier: han bju­der ut sin drömflicka, han blir chef utan ansträngning och han begår ett till synes perfekt brott med ett datorvirus som överför avrundade delar av ören från företagets transaktioner till ett eget konto.

Som social hämndfantasi lyckas filmen bäst i ironin över konformismen på före­taget, chefernas subtila över­sitteri och de anställdas förla­mande skräck inför hotet om att förlora arbetet. Men när det verkligen gäller att sparka den ameri­kanska storföretagskulturen i skrevet, då backar filmen. Mot slutet häpnar man över hur Peter först ångrar sitt brott, lämnar tillbaka pengar­na och sedan med sin nyvun­na flickvän glatt konstaterar att de flesta avskyr sina arbe­ten och att det istället gäller att finna lyckan i kärleken.

Denna plötsliga, idiotiska lovsång till liknöjdhet och an­passning är bisarr, inte minst eftersom den är en total om­kastning av filmens tidigare hållning. Likaså är det svårt att fat­ta tycke för en film där hu­vudpersonen dagarna i ända i praktiken gör ingenting på arbetet och sedan fantiserar om att undslippa ekorrhjulet för att göra… ingenting.

Regissören och manusför­fattaren Mike Judge kanske umgås med zombier. Min er­farenhet är däremot att de flesta människor är fantasi­fulla och kreativa men att det inte finns särskilt många ar­beten som tar tillvara deras resurser.

Mike Judge, känd som tecknaren bakom Beavis och Butt-Head, spelfilmsde­buterar här med verkliga skådespelare. Hans kantiga och stela teckningsstil får här en beklaglig motsvarighet i regiarbetet. Scenerna avfilmas kon­ventionellt och opersonligt, rollgestalterna är tvådimen­sionella och dialogen fanta­silös.

Signifikativt är att de mest karikatyrartade bifigurerna chefen Lumbergh och den musaktige neurotikern Milton fungerar bäst. Ändå är Judge även i sina bästa stunder ljus­år från betydligt mer ambitiö­sa och intelligenta kollegor i komedifacket som bröderna Coen.

© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-06-11.