… och von Triers skaparglädje har bara börjat

Schepelern-trierPeter Schepelern Lars von Triers Elementer Köpenhamn: Munksgaard-Rosinante, 1997

För den stora publiken blev Lars von Trier känd först med tv­-serien Riket (1994). Med ett intensivt, fragmente­rat bildberättande, som hämtats från experi­mentfilmen via ameri­kanska tv-succéer som Brottsplats: New York, E.R. och Uppdrag: mord, samt en skräckmelodramatisk intrig som otvetydigt le­der associationerna till Twin Peaks, tycks hans es­tetik som klippt och sku­ren för den samtida film­marknaden. Så klippt och skuren att finnbola­get Columbia köpt rättig­heterna till att göra en amerikansk långfilms­version av serien. Ironiskt leende levererar von Trier sina un­derfundiga avslutnings­monologer á la Hitchcock och tycks lika distanserad och självmedveten som vil­ken regissör i Quentin Tarantino-generationen som helst.

Men det finns också en annan LARS VON TRIER, för vilken nyckelorden är religion, sensualitet och framför­allt: fascina­tion. Och det är den von Trier som den danske film­forskaren Pe­ter Schepelern låter oss möta i sin ny­utkomna monografi/biografi om regis­sören och hans verk.

Uppväxtskil­dringen blir delvis en uppgörelse med den skandinaviska välfärdsideologi som format efterkrigstidens danska samhälle. Lars Trier, som ännu inte egenhändigt lagt till sitt ”von”, uppfostrades av två vänsterradikala, före detta motståndsrörelseaktivister som sederme­ra blev nyckelpersoner för den nya sociala ingenjörspolitiken på Arbejdsministeriet, senare Socialministeriet i Danmark.

Föräldrarnas ateism, fria uppfostran och för­akt för sentimentalitet framkallade en motreak­tion hos den unge von Trier, som senare lät dö­pa sig in i den katolska kyrkan och sökte sina konstnärliga förebilder hos filmregissörer vars verk tydligt har en religi­ös undertext: Ingmar Bergman, Andrej Tar­kovskij och, främst, Carl Dreyer. Dreyers aldrig inspe­lade filmprojekt Medea, efter Euripides, bearbe­tade von Trier till ett vi­suellt bländande tv-drama 1988, kanske ock­så hans bästa film hittills.

Stundvis har emellertid hans Drey­er-dyrkan ta­git sig bisar­ra uttryck, som när han under inspelningarna av Medea på fullt allvar påstod sig stå i telepa­tisk kontakt med sin förebild. Eller som när han året efter, på hundraårs­dagen av Dreyers fö­delse, i en ceremoniell inledning till danska TV2:s vis­ning av Ger­trud (1964) knäföll vid mästarens grav på Fredriksbergs kyrko­gård och ma­nade tv-pu­bliken att återupp­väcka dennes ande med hjälp av sin barnatro.

riget posterFetischiseringen av Dreyer har gjort att von Trier inför­skaffat dennes skrivbord och smoking; den sist­nämnda bär han för öv­rigt under sina framträ­danden i Riket. Viktiga­re är förstås det estetiska arv som han anser sig förvalta efter Dreyer och som framförallt kommer till uttryck i Europa (1991) och i hans stora internationella genom­brott: Breaking the Waves (1996), som på många sätt påminner om Drey­ers En kvinnas martyrium (1928).

I dessa båda fil­mer excellerar von Trier visserligen i en löst sam­manfogad struktur som betonar visuellt effektsö­keri på bekostnad av det berättande, ett stildrag han delar med regissörer som Ridley Scott, Luc Besson och Peter Greenaway, och som ibland slarvigt kallas postmo­dernism. Men till skill­nad från sina kollegor frammanar von Trier ett känslosamt, naivt anslag som gränsar till det pate­tiska och, åtminstone i fallet Europa, ibland slår över till klockren kitsch. Hans sökande efter en barnslig fascination och en naiv vördnad för ”godheten” gör honom till en avvikare i en tid då både den amerikanska och europeiska filmen präglas av en distanse­rande, till intet förplikti­gande ironi som ideligen påtalar för åskådare att ”it’s only entertainment”.

Genom sitt framhärdande i att göra engelskspråkiga storbudgetfil­mer med en internatio­nell ensemble av skåde­spelare och filmarbetare, har von Trier stuckit ut hakan – och följaktligen fått på käften – många gånger. Det är inte för inte som Jantelagen for­mulerades i Danmark, och på galapremiären, för Europa i Köpenhamn hörde jag hur flera ur den danska kultursocie­teten demonstrativt och rått skrattade åt en del mindre lyckade repliker i regissörens närvaro. Se­dan dess har von Trier med råge fått upprättel­se genom framgångarna med Riket I och II samt Breaking the Waves.

Jag delar helt Peter Schepelerns be­dömning att Lars von Trier just nu är den konstnärligt ledande filmregissören i Skandi­navien. Min reservation dock inför geniförkla­ring, något Schepelern gör på några ställen i sin bok: det är ännu för ti­digt att utvärdera von Triers skapargärning. Han har ju bara börjat.

© Michael Tapper, 1997. Aftonbladet 1997-12-25.

trier riget