Näringsrikt om gossen Ruda

Sekvens 91, Institut for film, TV och kommunikation, Köpenhamns universitet, 180 sidor

I 1991 års upplaga av den danska filmvetenskapliga årsboken Sekvens är temat Lars von Triers filmer och estetik. Att myten om honom som dansk films gossen Ruda är väl omhuldad av både honom själv och kritikerna lyser igenom, såväl i essäerna om hans liv och filmprojekt som i de mer analytiska texterna. Hans oreflekterade fascination inför filmens manipulativa suggestionskraft och beskrivning av sig själv som en filmdukens simple onanist verkar gå på tvärs mot en stor del av den danska kritikerkårens önskan om en stabil text, ur vilken man kan vaska fram en enhetlig mening. Me Lund sammanfattar hållningen i sin artikel kring mottagandet av tv-filmen Medea från 1988: Den var dålig därför att den inte var det vi hade förväntat vi blev överraskade, och det tycker vi inte om.

De flesta av texterna i essäsamlingen skriver in von Triers filmer i ett postmodernt och dekonstruerande projekt av flytande tecken, som lånar in sina betydelser från filmhistorien bara för att lösa upp dem. Detta får Anders Troelsen i artikeln Triers topografi att utropa regissören till entropins apostel både i tema och formspråk, och visst ger filmerna kollegors tankegångar. Den oändliga raden av filmiskt intertextuella inslag, den meta-filmiska självironin, den apokalyptiska undertexten och det lekfullt impulsiva trotset mot förnuftets tolkande inhägningsförsök både inom och utom filmens fiktionsvärld ger som alternativ en text öppen för associationer hos publiken.

Men detta gör inte Lars von Trier unik. Tvärtom, det sätter in honom som en typisk företrädare i den europeiska konstfilmstraditionen så som t.ex. David Bordwell analyserat dess berättarmönster i boken Narration in the Fiction Film (London: Methuen, 1985), och jag hade gärna sett någon essä som läst hans filmer ur perspektivet av denna berättartradition. Snarare möter man Lars von Trier som den konstnärlige enslingen, det isolerade geniet, som, inspirerad av den försmådde Dreyer, går till angrepp mot hela den danska filmtraditionen, en tolkning av sakernas tillstånd som Lars von Trier själv säkerligen inte har något att invända emot. Ett alternativ till hans position mellan polerna ratad och missförstådd, vore här kanske en placering i en filmhistorisk kontext.

Både den allmänt hungrige på film och den glupskt filmvetenskapligt krävande får emellertid god näring i filmårsboken från forskningens hela kostcirkel. I en avspänd blandning mellan biografi, reportage, teoribildningar och analyser ger boken ett brett spektrum av läsningsnivåer, från Martin Drouzys enkla biografiskiss till Troels Degn Johanssons filosofiska semiotikresonemang kring filmens ontologiproblem och filmen Epidemic i artikeln ”Mise en obscène”. I kombination med varandra skulle texterna också kunna utveckla till mer generella studier av tendenser inom den moderna filmen.

De flesta av artiklarna nämner lite i förbigående att Lars von Trier faktiskt gör internationella filmer i sitt hemland. Redan från examensfilmen Befrielsesbilleder är hans filmer flerspråkiga och samlar skådespelare från flera länder. Hans europeiska konstfilmsberättande kombineras här dessutom med ett återkommande tema kring Europa som myt och historia. Helt följdriktigt avslutas hans långfilmstrilogi om Europa just med filmen Europa, en internationellt samfinansierad film med pengar från Eurimages-fonden. Lars von Triers filmer skulle därför kunna tjäna som intressant diskussionsunderlag för en blick mot provinsiellt filmskapande kontra internationellt, kulturidentiteten i en värld av global masskommunikation etc. – frågor som säkert blir mer aktuella om några år, då t.ex. de multinationella kabelbolagens mediespråk för den heterogena europeiska marknaden börjar ta form. (Redan nu kan man se de olika kontinenternas MTV-sändningar som en intressant prövning. )

Lars von Trier och hans filmer inbjuder alltså till åtskilligt fler infallsvinklar, och jag skulle önska att någon av författarna hade vidgat perspektivet åtminstone lite grann för att fånga filmerna mot en större bakgrund. Som numret nu ser ut får den snarast utseendet av en hyllningsskrift till Lars von Trier från hans akademiska beundrare. Med tanke på hans relativa ungdom som filmskapare och ännu så länge ringa produktion – tre långfilmer och två tv-filmer samt en handfull musikvideor och reklamfilmer – känns det alltför tidigt att bedöma hans särart och berättarstil. Europa är dessutom inte medtagen eftersom numret sammanställdes och trycktes i april 1991 efter en konferens vid Köpenhamns Universitet i september förra året. Om sisådär trettio år skulle det vara intressant att använda Lars von Trier som referent i en studie av den europeiska filmens utveckling, då har nämligen premiären på hans film Dimension 1991-2024 ägt rum. Där skall han med tre minuters film per år dokumentera olika personers liv över hela Europa. Vi ses igen år 2024!