Les Vampires

les vampires 4Frankrike 1915-16. Regi Louis Feuillade Manus Louis Feuillade, G Meiers Foto G. Guérin Scenografi R.J. Garnier. Med Musidor [Jeanne Roques] Irma Vep Edouard Mathé Philippe Guérande Marcel Levesque Oscar-Claude Mazamette Fernand Herrman Juan-José Moréno Louis Leubas Satanas Jean Ayme Le Grand Vampire Frederik Moriss Venomous (i franska originalversionen: Vénénos). Produktionsbolag Gaumont Längd 399 minuter (10 episoder).

Les Vampires (laserskiva)
USA 1998. Antal skivor 4 (sidan 1-8 i CLV) LD-distribution Image (även tillgänglig på vhs, endast NTSC) LD-premiär 1998-12-19. Kommentar Videoöverföring av en fransk 35 mm kopia i korrekt hastighet. Engelska mellantexter. Digitalt ljudband med orkestermusik i stereo. Elektroniskt tintad i enlighet med normerna för stumfilm. Produktionsuppgifter och rollista. Supplement Fabrice Zagurys essä ”The Public is My Master: Louis Feuillade”.

Les Vampires, vampyrerna, är en brottsorganisation som specialiserar sig på att infiltrera de finare salongerna i Paris för att kunna stjäla överklassens juveler och pengar. Förutom en kabaré, som fungerar som mötesplats för organisationens mer proletära underhuggare, döljer sig organisationens ledare bakom respektabla, borgerliga yrken. Polisen i Paris tycks stå maktlös, inte minst eftersom de också är infiltrerade av Les Vampires hantalangare, som skaffat sig nyckelpositioner på alla nivåer i statsapparaten. Endast journalisten Philippe Guérande på dagstidningen Mondial utmanar Les Vampires med sina avslöjande artiklar. Han får oväntad hjälp av en avhoppare ur vampyrernas sällskap, den jovialiske Oscar-Claude Mazamette.

Tillsammans arbetar de båda för att utplåna Les Vampires, något som också gör dem till måltavla för brottsorganisationen. Flera gånger lyckas de stoppa vampyrernas framfart och även arrestera den fatala Irma Vep, en vacker ung kvinna men också en skicklig mördare och tjuv. Organisationen tycks dock ha enorma resurser för att skydda sina egna och de använder sig ofta av hypnos och andra medel för att få människor att gå deras ärenden.

I slutuppgörelsen har större delen av vampyrligan förskansat sig i ett hus, där de håller Guérandes och Mazamettes kärestor som gisslan. Efter en slutstrid med polisen, utplånas förbrytarorganisationen. Irma Vep lyckas nästan att komma undan med gisslan, men Guérandes nyblivna fru skjuter henne med en insmugglad revolver.

feuilladeLouis Feuillade (1873-–1925) är idag den kanske mest kände regissören av följetongsfilmer från 1910-talet, främst på grund tre serier som blev enorma kassasuccéer över hela världen då de hade premiär: Fantômas (1913-14), Les Vampires (1915-16) och Judex (1916). Följetongen som läsarfenomen var emellertid redan sedan länge etablerad exempelvis i dagspressen och i så kallade dime-novels, ofta kriminalskildringar med sensationalistiskt innehåll. Sherlock Holmes, Arsène Lupin och Nick Carter var välkända namn i den här genren vid sekelskiftet, och det var naturligt att det nyligen etablerade filmmediet, populärt hos de trogna följetongskonsumenterna i den lägre medelklassen och arbetarklassen, skulle följa efter.

Innan Feuillade påbörjade sina kriminalserier hade det gjorts flera andra av samma slag. redan 1908 hade fransmannen Victor Jasset gjort en filmserie om Nick Carter, och åren 1911–1912 hemsöktes Köpenhamn av den orientaliske giftmördaren Dr. Gar-el-Hama i några oförglömliga produktioner på Nordisk Film. Men det var med Fantômas som guldåldern för följetongsfilmen inleddes. Populariteten för Feuillades superskurk i USA ledde till många efterföljare, bland annat det amerikanska bolaget Seligs The Adventures of Kathlyn (1913) och den franska konkurrenten Pathés amerikanska produktion The Perils of Pauline (1914).

Liksom så många andra av de tidiga filmarbetarna kom Feuillade till filmen av en slump. Han försörjde sig till en början som journalist, bland annat genom att skriva krönikor i tidningen Revue Mondiale (jfr med filmens hjälte, Guérande, som arbetar för Mondial) men tyckte att han tjänade alltför lite för att kunna försörja sin familj. Genom vänner kände han till att den nya filmindustrin snabbt hade blivit en av Frankrikes största exportprodukter; åren mellan sekelskiftet och första världskriget var Frankrike världens ledande filmproducent och filmexportör. Eftersom vinsterna för industrin var enorma, var lönerna också därefter. Feuillade tog anställning på Gaumont under Alice Guy, världens första kvinnliga regissör tillika produktionsansvarig på bolaget. När hon lämnade sin tjänst 1907 tog Feullade över.

Fram till sin död 1925 lär han ha skrivit över 800 manus och regisserat 700 av dem. Kanske är det en överdrift, men han lär ha varit en arbetsnarkoman. Dessutom skrevs inte manus för på samma sätt som nu. Det är känt att Feuillade oftast började filma med enbart en skiss, en grundidé, till vad som skulle spelas in. Resten improviserades fram på inspelningsplatserna tillsammans med skådespelarna.

les vampires 3Ibland gav det filmerna en något osammanhängande, drömartad karaktär som hans surrealistiska beundrare – André Breton, Louis Aragon, Luis Buñuel – beundrade. Det finns till exempel i Les Vampires en för berättelsen helt omotiverad utvikning om en händelse i Spanien i början av 1800-talet, där vi får se en man jagas av en tjur och sedan med en matadors elegans fälla djuret. Scenen var filmad för en helt annan men nerlagd serie. Feuillade tvekade dock inte att återanvända materialet helt enkelt för att han var förtjust i tjurfäktningar och ville ha med detta även i den här serien.

Annars är Les Vampires ett koncentrat av allt det mest spektakulära som man kunde hitta i en följetong från den tiden: rafflande stunteffekter, biljakter, hemliga sällskap med konspiratoriska avsikter, onda vetenskapsmän, lönngångar, hypnos, raffinerade mordkomplotter och en rad teknologiska påfund. Överhuvudtaget vilar det en besatthet av det moderna i filmen. Det är via telefoner, dolda mikrofoner, elektriska superkanoner, snabba bilar, fonografer och andra tekniska nyheter som vampyrgänget manipulerar och behärskar sin omgivning. Se bara med vilken finess de i ett av avsnitten överraskar en mondän salong full med smyckesprydd överklass genom att koppla in sömngas via luftkonditioneringen.

Här utvecklades allt det som än idag är stapelvara i många actionbetonade filmer. Fritz Lang hade exempelvis sett flera av Feuillades följetonger då han gjorde Dr. Mabuse, Der Spieler (1922) och Spione (1928). Och efter andra världskriget tog spionthrillern över många av stilgreppen. Steget från Les Vampires till dagens James Bond-filmer är inte långt. Det finns emellertid en social kritik hos Feuillade som tyvärr har gått förlorad idag, men som inspirerade både Lang och senare Alfred Hitchcock, och det är framställningen av samhällets övre skikt som bestående av mer eller mindre skurkaktiga karaktärer vilka döljer sig bakom en prydlig, borgerlig fasad.

les vampires 1Nästan alla av de brottsoffer som råkar ut för vampyrligan visar sig på ett eller annat sätt vara bedragare. Det är signifikativt att det också är den från samhället fristående pressen, inte polisen, som har ryggrad och tankeförmåga nog att kunna utmana brottsimperiet. I flera filmhistorieböcker står det att det är den fatala Irma Vep, spelad med erotisk karisma av ballerinan Musidor, som leder vampyrgänget. Det är fel.

Hon tycks visserligen vara den mest effektiva lönnmördaren och infiltratören, men det är alltid någon äldre patriark med respektabelt yttre som håller i trådarna i bakgrunden: Le Grand Vampire (som faktiskt visar sig vara en underhuggare), Satanas (organisationens verklige ledare) och till sist geniet bakom vampyrernas vapenteknologi, kemiforskaren Venomous (giftig). Flera av Feuillades serier har inspirerat till mer eller mindre nytolkande filmatiseringar, exempelvis Georges Franjus Judex (1964), Louis de Funés-farsen Fantômas (1964) och, senast, Manuel de Oliveiras Irma Vep (1996), som handlar om ett katastrofalt försök att spela in Les Vampires på nytt.

Med ett pris av 125 dollar och en speltid på dryga sex timmar är detta givetvis en produkt endast för de verkliga entusiasterna. Men behållningen är därefter. Bildkvaliteten är oklanderlig, vilket tyvärr omslaget och stillbilderna i essäinlagan inte är. Skrapmärken och annan åverkan har reducerats till ett minimum. Tintningarna är utmärkt gjorda enligt konventionerna för den tiden. Och musiken känns både följsam och tidstrogen utan att varken vara tråkig eller störande. För den filmhistoriskt intresserade – och givetvis för filmvetenskapliga institutioner – är utgåvan en mycket stor tillgång. Producenten David Shepard (se intervju i det här numret) har här gjort ett utomordentligt bra och angeläget arbete.

© Michael Tapper, 1999. Filmhäftet, vol. 27, nr. 1 (#105), s. 79—80.