Inte som andra

disturbing_behaviorUSA 1998. Disturbing Behavior. Regi: David Nutter. Manus: Scott Rosenberg. Foto: John S. Bartley. Musik: Mark Snow. I roller­na James Marsden, Katie Holmes, Nick Stahl, Steve Railsback.

Filmstaden i Malmö och Lund

Liksom en rad andra filmer i slutet av 1990-talet försöker den science fic­tionanstrukna high school-skräckisen Inte som andra att vända blicken från USA:s traditionella yttre hot, det sön­derfallande ryska imperiet el­ler galna arabiska terrorister, mot ett inre. I en av veckans andra premiärer, Arlington Road, kommer hotet från för­bittrade, psykopatiska höger­extremister. Här, som i den på många sätt likartade Facul­ty, rör det sig om en mer bok­stavlig dehumanisering, där människor med alla sina fel och brister ska strömlinjefor­mas till en konformistisk, amerikansk livsstil med starkt konservativa förtecken.

Premisserna är intressanta: en av inre tragedi söndrad amerikansk familj kommer till ett litet samhälle som sakta för­vandlas till en perfekt idyll då alla begåvade men alltför upp­roriska, knarkande, rock’n’roll-fixerade, kåta tonåringar förvandlas till söndagsskole­aktiga klassljus med fascistis­ka övermänniskoideal.

Filmskaparna gör till en bör­jan ansatser att kommentera sådana för amerikansk film känsliga ämnen som klass­killnader, sönderfallet för Re­agan-epokens familjeideal och den inneboende fascismen i ett alltmer elitistiskt inriktat två­tredjedelssamhälle. Och in­tressant nog är filmens tonårsgeneration och dess förmoda­de jämnåriga publik just de som växt upp i Reagans nykonservativt högkyrkliga ba­by boom-Amerika.

Om än inte lika klumpigt och poänglöst som Faculty, så lå­nar Inte som andra från gen­rens klassiker, främst Världs­rymden anfaller och Fruarna i Stepford. Till skillnad från dessa stannar dock Inte som andra bara vid ansatser. Efter endast en halvtimme re­duceras filmen till mekaniska skräck- och actionsekvenser av alltför förutsägbart märke.

Inte som andra är visserli­gen bara 85 minuter lång, men den sista timmen är outhärdligt seg, och till råga på allt är upp­lösningen en så urbota idiotisk konstruktion att man undrar om inte manusförfattaren och regissören själva utsatts för en lobotomikur liknande den i filmen.

© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-05-21.