Inte som andra – Michael Tapper

USA 1998. Disturbing Behavior. Regi: David Nutter. Manus: Scott Rosenberg. Foto: John S. Bartley. Musik: Mark Snow. I rollerna James Marsden, Katie Holmes, Nick Stahl, Steve Railsback.

Filmstaden i Malmö och Lund

Liksom en rad andra filmer i slutet av 1990-talet försöker den science fictionanstrukna high school-skräckisen Inte som andra att vända blicken från USA:s traditionella yttre hot, det sönderfallande ryska imperiet eller galna arabiska terrorister, mot ett inre. I en av veckans andra premiärer, Arlington Road, kommer hotet från förbittrade, psykopatiska högerextremister. Här, som i den på många sätt likartade Faculty, rör det sig om en mer bokstavlig dehumanisering, där människor med alla sina fel och brister ska strömlinjeformas till en konformistisk, amerikansk livsstil med starkt konservativa förtecken.

Premisserna är intressanta: en av inre tragedi söndrad amerikansk familj kommer till ett litet samhälle som sakta förvandlas till en perfekt idyll då alla begåvade men alltför upproriska, knarkande, rock’n’roll-fixerade, kåta tonåringar förvandlas till söndagsskoleaktiga klassljus med fascistiska övermänniskoideal.

Filmskaparna gör till en början ansatser att kommentera sådana för amerikansk film känsliga ämnen som klasskillnader, sönderfallet för Reagan-epokens familjeideal och den inneboende fascismen i ett alltmer elitistiskt inriktat tvåtredjedelssamhälle. Och intressant nog är filmens tonårsgeneration och dess förmodade jämnåriga publik just de som växt upp i Reagans nykonservativt högkyrkliga baby boom-Amerika.

Om än inte lika klumpigt och poänglöst som Faculty, så lånar Inte som andra från genrens klassiker, främst Världsrymden anfaller och Fruarna i Stepford. Till skillnad från dessa stannar dock Inte som andra bara vid ansatser. Efter endast en halvtimme reduceras filmen till mekaniska skräck- och actionsekvenser av alltför förutsägbart märke.

Inte som andra är visserligen bara 85 minuter lång, men den sista timmen är outhärdligt seg, och till råga på allt är upplösningen en så urbota idiotisk konstruktion att man undrar om inte manusförfattaren och regissören själva utsatts för en lobotomikur liknande den i filmen.