Han tar oss med på sista färden i rymden

30001Arthur C. Clarke 3001 – The Final Odyssey London: Voyager 1997

Vetenskapsjournalisten och science fiction-författaren Arthur C. Clar­ke (född 1917) berättade i romanen/filmen År 2001 – en rymdodyssé (1968, filmens titel: ÅR 2001 – ETT RYMDÄVENTYR) om hur astronau­ten David Bowman un­der diskret utomjordisk vägledning tar steget in i nya andliga dimensioner, frigjord från kroppen och dess begräns­ningar i tid och rum.

Kombinationen av en teknologisk framtidsbeskrivning på vetenskaplig grund och pseudoreligiösa visioner lade grunde för romanen/filmens enorma succé i ett 1960-tal präglat av såväl en kulminerande industri­revolution som av spi­rande civilisationskritik, nyandliga rörelser och sinnesexpanderande droger.

Uppföljarna 2010: andra rymdodyssén ­(1982) och 2061: tredje rymdodyssén (1987) tonar dock ned det andliga till förmån för teknologin. Människan koloniserar månen, utvinner metal­ler ur asteroiderna mellan Mars och Jupiter och flyttar civilisationens gränser allt längre ut i solsystemet. Man på­minns dock ständigt om de utomjordiska betrak­tarna genom deras över­allt närvarande övervak­ningsmekanismer, de svarta monoliterna.

Nyutkomna fjärde bo­ken i romanserien, 3001 – The Final Odyssey (Voya­ger, 1997), är en välkommen utopi om männi­skans möjligheter i dessa millennieskiftespessi­mismens tider. I klassisk science fiction-tradition låter Clarke en nutidsmänniska, den av datorn HAL mördade astronauten Frank Poole från År 2001, återuppväckas till en positiv framtidschock ettusen år efter sin död: nationerna har avskaf­fats, en blandning av kommunism och kapita­lism råder, befolkningen har reducerats till cirka en miljard och fattigdom och psykisk sjukdom har utplånats.

Paradisiskt förvisso, men alltsedan monoli­terna sände ut sitt sista budskap till sina upp­dragsgivare år 2001 har mänskligheten fruktat svaret eftersom medde­landet gick ut strax efter det mest barbariska och blodiga århundradet i historien: 1900-talet. Lösningen på problemet clarke kubrickblir oväntat banalt med tanke på Clarkes disci­plinerade logik och in­novativa fantasi. Han verkar själv inte så nöjd när han i sitt efterord konstaterar att sf-kalkonfilmen Inde­pendence Day (1996) fått en lik­nande upplösning.

Intressantare är då att läsa Clarkes kommenterade källhän­visningar till diverse halsbrytande framtidsteknologiska konstruk­tioner, som han grundat i pågående forskning. Många skulle kanske in­vända att mycket av den rymdkolonisering som Clarke beskriver i År 2001 faktiskt inte inträffat. Detta har emellertid inte berott på teknologiska utan på ekonomiska begränsningar.

Mer anmärkningsvärt är att Clarke undviker det faktum att rymdfär­derna hittills varit ett mi­litärt projekt, något som, förutom att störa hans goda relationer med NASA, skulle förta mycket av det oskuldsfulla och fan­tasieggande i hans rym­dodysséer.

© Michael Tapper, 1997. Aftonbladet 1997-04-22.