Geni – eller bara galen?

Kubrick BaxterJohn Baxter Stanley Kubrick: A Biography Carroll & Graf Vincent LoBrutto Stanley Kubrick: A Biography Donald I Fine Books

Den 31 januari 1998 pro­klamerades som slutdatum för den femton månader långa inspelning­en av Eyes Wide Shut, Stanley Kub­ricks första film på drygt tio år. Trots att Kubrick gjort några av filmhistoriens mest omskrivna fil­mer – bland annat Dr Strangelove (1964), År 2001 (1968), A Clock­work Orange (1971) – och hans nya produktion ståtar med stjärnparet Tom Cruise & Nicole Kidman i hu­vudrollerna, finns det inga reporta­ge, intervjuer eller bilder från in­spelningen, något som annars till­hör den obligatoriska förhandspubli­citeten.

Premiären är satt till den 18 december i år, men med tanke på Kubricks tidskrävande arbetsmetoder är det datumet nog mest att betrakta som preliminärt. Inte oväntat meddelades det ny­ligen att filminspelningen skulle återupptas i maj. Då ska scenerna med birollsinnehaverskan Jennifer Jason Leigh tas om med svenska Marie Richardson som ersättare.

Den här närmast maniska perfektionismen, liksom hemlighetsmakeriet, är en del av regissö­rens mycket medvetet konstruera­de image. I det slutande 1900-talets massmediemanipulativa kapitalism, där exponeringen av såväl produkter som kändisar anses som grundläggande för att maximera vinsten, har Kubrick därför i stället gjort det till en konstart att intensi­fiera publikintresset genom sin nästan totala slutenhet. Det finns bara ett fåtal stillbilder på honom från de senaste två decennierna; de enstaka intervjuer han gett är gjorda under strikta förhållnings­order och har endast publicerats efter hans granskningar och god­kännanden. Filminspelningarna omgärdas av en rigorös säkerhets­bevakning.

Långt mer än andra massmedie­skygga konstnärer, som exempelvis författaren Thomas Pynchon eller schackmästaren Bobby Fischer, har Kubrick härigenom uppnått kultstatus, omgärdad av en omfat­tande ryktesflora. Bland de drygt fyratusen (!) webbsidor som på olika sätt diskuterar den enigmatiskt frånvarande regissören ägnas det mycket utrymme åt ”Kubrick ru­mors”.

Kubrick LoBruttoLIntresset för Kubrick är i dag kanske större än någonsin, vilket är märkligt med tanke på den spar­smakade produktionen: tolv lång­filmer under en femtioårig karriär. De senaste tjugo åren har det en­dast blivit två: The Shining (1980) och Full Metal Jacket (1987). Men intresset har skiftat från att disku­tera hans konstnärliga meriter till att mer handla om personen Kub­rick som en av filmkonstens titaner, om än – enligt vissa – med när­mast psykopatiska drag.

Två omfattande, nyutkomna bio­grafier, av Vincent LoBrutto re­spektive John Baxter, speglar och i hög grad spelar på den ymniga floran av spekulationer kring Kub­rick, förmodligen i brist på första­handsmaterial som till exempel in­tervjuer med objektet självt. LoBrutto ansluter sig till den sedan länge etablerade bilden av Kubrick som romantiskt konstnärsgeni: en heroisk auteur som en gång prydde omslaget till boken med den talan­de titeln The Film Director As a Su­perstar (1970) och som mot alla odds lyckas få Hollywood att finan­siera sina kompromisslösa verk.

Baxters bok är den sensationalistiska skvallerkrönikan om Kubrick som nördaktig knäppgök. Den är proppad med insinuanta antydningar till exempel om att re­gissören förmodligen är en smyghomofil kvinnohatare och att hans antiauktoritära, liberala fasad döl­jer en kryptofascistisk vapenfeti­schist som i avskildhet på sitt eng­elska lantställe driver ett skräckre­gemente i klass med Jack Nichol­sons framfart i The Shining. Riktigt huvudlöst blir det när Bax­ter drämmer till med att Kubricks tredje fru, Christiane Harlan, är släkting till Veidt Harlan, ökänd regissör till antisemitis­ka nazifilmer som Jud Süss (1940). Tala om guilt by association.

Liksom tidigare böcker om Kub­rick går emellertid LoBrutto och Baxter bet på att vaska fram hans konstnärliga särprägel. Och när man synar filmerna närmare blir bilden problematisk: hans första kommersiella spelfilm, Killer’s Kiss (1955), är ett osjälvständigt hop­kok av tidigare film noir-thrillers, som Robert Rossens Kropp och själ (1947) och Jutes Dassins Storstad (1948).

Genombrottsverket Spelet är för­lorat (1956) har hämtat sin beröm­da och sinnrika berättarstruktur i en serie återblickar direkt ur Lio­nel Whites romanförlaga Clean Brake och det hyllade djupfokusfotot i samma film är direkt inlånat från Orson Welles Citizen Kane (1941).

eyes_wide_shut_ver2Även Kubricks omtalade kom­promisslöshet kan ifrågasättas. Under inspelningen av Humphrey Cobbs kontroversiella krigsroman Ärans väg övervägde Kubrick att låta flimen sluta lyckligt för att öka dess kommersiella gångbarhet, men övertalades av producenten och stjärnan Kirk Douglas att hålla sig till romanens handling. In­te heller vågade Kubrick, till skill­nad från kollegor som Otto Pre­minger, Alfred Hitchcock eller Sid­ney Lumet, utmana de antikverade moralkoderna i Hollywood när han 1962 spelade in Vladimir Nabo­kovs skandalomsusade roman Loli­ta. Slutresultatet blev visserligen en sofistikerad svart komedi, men be­tydligt uddlösare än vad Nabokov hade tänkt sig. (I Sverige väntar vi fortfarande på Adrian Lynes nyin­spelning.)

Det är omvittnat hur Kubrick konsekvent men med skiftande framgång försökt ta åt sig äran av idé- och manusarbetet till sina fil­mer – från författare som Jim Thompson (Spelet är förlorat), Calder Willingham (Ärans väg), Dalton Trumbo (Spartacus), Terry Southern(Dr. Strangelove), Arthur C Clarke (År 2001), Anthony Burgess (A Clockwork Orange), Diane Johnson (The Shining) och Gustav Hasford (Full Metal Jack­et) – naturligtvis i syfte att skapa en konstnärslegend kring sig själv i en tid då auteurteorin slog igenom i filmkritiken.

Kubricks rykte som filmteknisk ekvilibrist har också gjort att han tillskrivits en rad landvinningar även på detta område. Han ges ofta äran av att ha gjort teknikdesignen och specialeffek­terna till År 2001, som egentligen arbetades fram av den tekniske in­novatören Douglas Trumbull (se­nare känd för liknande arbeten till Närkontakt av tredje graden och BLADE RUNNER). Likaså påstås det vara Kubricks pionjärarbete med den hydrauliskt stabiliserade hand­kameran Steadicam i The Shining som senare imiterades av ett oräk­neligt antal filmer, framför allt i skräckgenren. I själva verket blev han varse om teknikens möjlighe­ter genom regissören John Car­penters och filmfotografen Dean Cundeys virtuosa användning av Steadicam i den stilbildande skräckfilmen Alla helgons blodiga natt (1978).

Som alltid när det gäller myten om Den Store Konstnären är nyan­seringar på sin plats. Detta gäller i synnerhet en kollektiv konstart som filmen.

Kubrick, som länge varit favorit­exemplet på en filmauteur, är sna­rare, i likhet med exempelvis Quentin Tarantino, att betrakta som en skicklig eklektiker. Med manipulativ bravur återanvänder han stöldgods från andra filmer och lyckas dessutom framstå som dess sanna ägare och upphovsman. På så sätt har han grundlagt sin egen legend.

© Michael Tapper, 1998. Aftonbladet 1998-05-03.