Den kreativa cancerns möjligheter

cronenberg on cronenbergCronenberg on Cronenberg redigerad av Chris Rodley London, Faber & Faber: 1992 197 sidor, ill.

David Cronenberg hör till vår tids mest omskrivna och intervjuade regissörer. I så gott som samtliga böcker om modern skräckfilm och science fiction ägnas han särskilda ka­pitel.

Chris Rodley, som tidigare bl.a. gjort en rad dokumentär­filmer för brittisk tv, varav två om David Cronenberg: Long Live the New Flesh och Naked Making Lunch, har i Cro­nenberg on Cronenberg för­sökt sammanställa en biogra­fisk-monografisk översikt över regissörens liv och karriär ge­nom att foga ihop egna inter­vjuer och sedan täta luckorna med annat intervjumaterial, bland annat från essäsamlingen The Shape of Rage: The Films of David Cronenberg. Resulta­tet är inte helt lyckat. Visserli­gen gör Cronenberg vältaliga och ingående reflektioner kring sina filmer och deras bio­grafiska resonans och utvecklar sin på en gång både rebelliskt civilisationskritiska och små­borgerligt civilisationsbekräf­tande filosofi, men jag skulle önska att Rodley mer aktivt förde ett samtal med intervju­objektet utifrån egna analyser av dennes filmer.

Cronenberg går gärna i pole­mik med sina kritiker och väjer inte för att utmana hemlandet Kanadas censurlagstiftning med artiklar, öppna brev och offentliga debatter till försvar för sin estetik. Han ironiserar med glädje över den stereotypa, offentliga bilden av sina filmer och sin person. I John Landis film Trassel i natten (Into the Night, 1984) fram­träder han i en liten biroll som introduktör av ett övervak­ningssystem med scanners, och Martin Scorseses kom­mentar om att han ser ut som en gynekolog från Beverly Hills tog han bokstavligt när han spelade in Flugan (The Fly, 1986) och agerade just gynekolog i film­ens mardrömsekvens.

cronenberg the flyUppmärksamheten står knappast i proportion till den kommersiella framgången för hans filmer. Död Zon (The Dead Zone, 1983) och Flugan är de enda filmer som nått någon större publik. Bioaktuella Den nakna lunchen (Naked Lunch, 1991) lär inte locka någon mass­publik. Snarare är orsaken till intresset för Cronenberg hans konsekventa val av tematik och estetik, som kommer av att han skriver själv manus till de flesta av sina filmer, och hans sär­präglade originalitet i gränslan­det mellan skräck och science fiction.

David Cronenberg är helt enkelt verksam i sin egen genre, men det innebär inte att han saknar inspirationskällor. Han nämner själv författarna Vladi­mir Nabokov och William Bur­roughs, men det finns åtskilli­ga, mer renodlade science fic­tion-författare man skulle kunna nämna, t.ex. Alfred Be­ster, Philip K. Dick och J.G. Ballard.

Inom efterkrigstidens scien­ce fiction är Cronenbergs idéer inte ovanliga: den ur naturen utvecklade människan har i ci­vilisationen och dess teknologi skapat sig en ny ekologi, som speglar henne men som också utifrån sina nya villkor måste förändra henne såväl psykiskt som fysiskt.

Cronenbergs centrala meta­for för förändringen är kreativ cancer, något som både kan ses som ett hot om degenerering och under­gång eller som ett löfte om en till den nya ekologin bättre an­passad biologi. De skenande mutationerna – i cronenberg­ska termer: transformationer till det nya köttet – är svaret både på den direkta fysiska för­ändringen av tillvaron (Videodrome och Flugan) och på den obalans som uppstått när 1900-talets självkontrollsideal och rationalistiska tyranni hotat utplåna vår emotionella identitet (Frossa/Shivers och Rabid).

Från svensk horisont är det intressant att David Cronen­berg inte gör film i en ameri­kansk tradition utan i en kana­densisk. Kanada är ju ett land som i hög grad liknar Sverige, med liknande kollektiva sam­hällsvisioner kring den goda, omhändertagande välfärdssta­ten och sansade, rationella samförståndslösningar på alla problem och konflikter.

cronenberg shape of rageI Cronenbergs filmer befin­ner sig karaktärerna innanför systemet, som aktiva uppbärare av den rådande ordningen, ängsligt hatande och älskande repressionen, dömda att bli of­fer för krafter de inte förstår. Makten är samhällssystemet självt, opersonligt, ogripbart och omöjligt att stå vid sidan av. Det finns inget utanförskap, bara innanförskap.

David Cronenberg har myc­ket att säga i sin närmast oin­skränkta biografiska monolog i Cronenberg on Cronenberg, särskilt om skräck- och science fictionfilmens unika potential att skildra komplexa filosofiska problem och bearbeta mentala processer – att som han uttryc­ker det: visa det ovisbara, säga det osägbara, filma det ofilm­bara – i en tid då genrerna do­minerats av lättviktiga och me­kaniska formelalster som Fre­dagen den 13: e-filmerna och Star Trek-serien. Boken utgör därför en välkommen intro­duktion. Den som önskar en mer kritisk studie borde emel­lertid införskaffa The Shape of Rage.

© Michael Tapper, 1992. Chaplin 240, nr. 3 (jul/aug), 1992, s. 60.