Den 13:e krigaren

thirteenth_warrior_ver1USA 1999. The 13th Warrior. Regi: John Mclieman. Manus: William Wisher och War-ren Lewis. Foto: Peter Menzies Jr. Musik: Jerry Goldsmith. I rol­lerna: Antonio Banderas, Diane Venora, Vladimir Kulkh, Maria Bonnevie, Sven Wollter, Omar Sherif.

Biopalatset i Malmö

Vikingarna har rönt ett dystert öde på filmduken. Richard Flei­schers Vikingarna (The Vikings, 1958) och Jack Cardiffs Röde Orm och de långa skeppen (The Long Ships, 1963) ter sig idag skrattretande i si­na historiska anakronismer. Något bättre har de mer opretentiösa isländska vi­kingaskildringama varit, även om Hrafn Gunnlaug­sens Kurosawa-Leone-imitationer Korpen flyger (1985) med uppföljare grovt över­skattades av kritiken.

Den 13:e krigaren kan knappast jämföras med de ovannämnda genrealstren. Den är närmare besläktad med 1980- och 1990-talens fantasylitteratur och moder­na rollspel. Med andra ord handlar det om mytologisk pyttipanna utan större krav på att vara historiskt korrekt och en handling som inte tål närmare granskning vad gäl­ler logisk trovärdighet. Roll­figurerna är hämtade ur de enklaste typgallerier, vil­ket deras namn också anty­der: Helga den vise, Halvdan den store, Skeld den vidskep­lige etcetera.

Den historiske Ahmed Ibn Fahdlan var en arabisk köp­man som skrev ner berättel­sen om sin resa hos nord­männen. Här blir han ett di­plomatiskt sändebud på 900-talet som av en händelse slår följe med nordmännen till deras hemtrakter för att be­kämpa likätande fiender. Det är inte den dramatiska friheten som stör utan den banali­tet med vilken man skildrar kulturmötet mellan arabisk och fornnordisk civilisation, för att inte tala om fienden som mest ser ut som kvar­blivna statister från 1970-ta­lets många italienska kanni­balfilmer.

Det finns med andra ord varken någon intressant his­torieskildring eller fängslan­de gestaltning av mytologi. McTiernan lyckas inte ens in­om det han kan bäst: energimättade actionsekvenser. Visserligen drar det ihop sig till strid upprepade gånger i fil­men, men den flitigt använda handkameran och febriga klippningen förvirrar och ir­riterar snarare än trappar upp spänningen.

Många gånger är det svårt att ens se vad det är som ut­spelar sig framför kameran annat än suddigt förbisvi­schande blodiga svärd, av­huggna kroppsdelar och gri­maserande ansikten. Först i efterhand får man försöka rekonstruera händelseför­loppet bäst man kan. Det blir inte spännande, bara trist.

© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-10-10.