Candyman – Michael Tapper

USA 1992. Regi Bernard Rose Manus Bernard Rose Förlaga Novell Titel ”The Forbidden” Författare Clive Brker Foto Anthony B. Richmond Dan Rae Scenografi Jane Ann Stewart Musik Philip Glass Specialeffekter Allen Blaisdell, W. Dale Russel (optiska effekter), Bob Keen (make-up). Med Virginia Madsen Helen Lyle Kasi Lemmons Bernadette Walsh Xander Berkely Trevor Lyle Dejuan Guy Jake Tony Todd Candyman. Producent Steve Golin, Sigurjon Sighvarsson, Alan Poul, Clive Barker för Candyman Films för Propaganda Films. Längd 1.39. Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1993-10-10.

Efter den lovande långfilmsdebuten med skräcksagan Paperhouse (1988) och det medelmåttiga regiuppdraget Chicago Joe and the Showgirl (1990) valde den brittiske före detta musikvideoregissören Bernard Rose landsmannen Clive Barkers novell ”The Forbidden” som underlag för sin amerikanska debut. Novellen och filmen gestaltar en modern storstadsmyt om en övernaturlig seriemördare med likheter till Michael Myers i John Carpenters ALLA HELGONS BLODIGA NATT (Halloween, 1978) och Wes Cravens Freddy Kreuger i Terror på Elm Street (A Nightmare on Elm Street, 1984).

Filmens monster, Candyman, får emellertid inte, som brukligt i slasherfilmerna, sin skräcknäring ur medelklassens villaförortsångest utan härjar bland fattiga och utslagna i betongförorten – också mitt på ljusa dagen. Det finns också en annan betydande skillnad: mördaren är afroamerikan och en produkt av den tid som föregick 1900-talets strukturella rasism, slaveriet. Bland ensamstående mödrar, langare och alkoholister hemsöker han nu sina slavättlingar men också alla dumdristiga nog att åkalla honom genom att säga hans namn fem gånger i en spegel.

Candyman växer i styrka och får kraft från själva mytbildningen kring honom. Han blir en manifestation av allt det lidande och självförakt som tillvaron i slummen göder och som i sin utplåning av mänsklig värdighet är ojämförligt värre än någon skräckfilm. Länken mellan honom och den kvinnliga huvudpersonen blir också symbolisk. Båda representerar grupper som är systematiskt förtryckta och bär på en undertryckt aggression vid kokpunkten, färdig att närsomhelst brisera i naket våld.

Bernard Rose har följt Clive Barkers novell tämligen troget så när som på att handlingen flyttats från Liverpool till Chicago-området Cabrini-Green eftersom filmen är en helamerikansk produktion. Flera av de genomgående mycket positiva kritikerna menade till och med att Rose överträffat Barkers tidigare filmatiseringar av sina egna verk, som Hellraiser (1987), efter novellen ”The Hellbound Heart”, och Nightbreed (1990), efter romanen Cabal. Visserligen är filmen en låg-budgetproduktion, men detta brukar som regel vara positivt i skräckfilmssammanhang, något som inte minst Carpenters och Cravens filmer tidigare visat. God hjälp har han dessutom av Philip Glass hypnotiska filmmusik.