USA 1999. Austin Powers: The Spy Who Shagged Me. Regi: Jay Roach. Manus: Mike Myers och Michael McCullers. Foto: Ueli Steiger. Musik: George S. Clinton. I rollerna: Mike Myers, Heather Graham, Michael York, Robert Wagner, Rob Lowe.
Filmstaden i Malmö och Lund
Tills jag såg Austin Powers: The Spy Who Shagged Me trodde jag aldrig att jag skulle uppleva en film som gav mig känslan av att ha bestulits på en del av min livstid. Nu vet jag bättre.
Den här talanglösa smörjan är en antikverad parodi på James Bond-filmer, en parasiterande undergenre redan tröttkörd för trettio år sedan. Det här är naturligtvis de talanglösa upphovsmännen medvetna om, så därför försöker de med inställsam ironi förespegla att filmens totala brist på intelligens och ambitioner gör den till en kultfilm.
I inledningen sitter huvudpersonen och tittar på en den numera tacksamt bortglömda Bond-parodiska föregångaren F för Flint (1967), en uppföljare till den redan usla Vår man Flint (1965). Austin Powers förklarar den vara hans favoritfilm. Jättekul, såvida man tycker det är kul med gamla vinylskivor där Nils Dacke spelar hammondorgel eller med blekta vykort från 1970-talet där folk bär V-jeans. För allt kan tydligen numera vara kult: Schlagerfestivalen, Bingolotto, gamla Ikea-kataloger.
I ordets rätta betydelse stod emellertid begreppet kultfilm en gång i tiden för lågbudgeterade filmer gjorda utanför Hollywoods domäner och restriktioner som var verkliga utmaningar den så kallade goda smaken. Jämför till exempel John Waters skrevsparkar mot borgerliga konventioner i filmer som Pink Flamingos (1972) och Polyester (1981) med Mike Myers enfaldiga dass-humor.
I den senares fall består de komiska höjdpunkterna av poänglösa sketcher som inte ens gått hem på roliga timmen i lågstadiet. Det här är enbart för biobesökare som får skrattanfall då de hör någon säga bajs. Själv hade jag haft mer nöje av att se filmens mångmiljonbudget eldas upp framför kameran.
© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-10-29.
Se även AUSTIN POWERS IN GOLDMEMBER