Three Billboards outside Ebbing, Missouri

Storbritannien/USA 2017. Regi, manus: Martin McDonagh. Foto: Ben Davis. Klipp: Jon Gregory. Musik: Carter Burwell. Skådespelare: Frances McDormand, Woody Harrelson, Sam Rockwell, Caleb Landry. Produktionsbolag: Blueprint Pictures, Cutting Edge Group och Film 4 Productions för Fox Searchlight Pictures. Längd: 1.55.

Årets prisgalasäsong har öppnat. Först ut var Australian Academy of Cinema and Television Arts (AACTA) International Awards, som märkligt nog gick av stapeln på den historiska nattklubben Avalon Hollywood, Los Angeles, den 5 januari. Syftet med att förlägga den till Hollywood strax efter årsskiftet var förmodligen att tränga sig före Golden Globe-galan den 7 januari. Därmed kan man erövra positionen som det första förebudet om vem som kammar hem årets stora filmpriser på Oscarsgalan i februari.

Strategin ser ut att ha lyckats att döma av den ymniga rapporteringen i de amerikanska medierna, inklusive branschpressen. Får man rätt, ser Three Billboards outside Ebbing, Missouri, ut att bli årets vinnare. På AACTA-galan vann den i kategorierna Bästa Manliga Biroll (Sam Rockwell), Bästa Manus (Martin McDonagh) och, viktigast av allt, Bästa film. Två dagar senare, på Golden Globe, vann den i Dramakategorierna för Bästa Film, Bästa Manus, Bästa Kvinnliga Huvudroll (Frances McDormand) och Bästa Manliga Biroll (Sam Rockwell)

Dramatikern och filmregissören-manusförfattaren McDonagh har tidigare gjort filmer som In Bruges (2008) och Seven Psychopaths (2012) med samma pendlingar mellan känslomättat drama, cynisk, närmast nihilistisk, humor och slapstickartade våldsinslag. Ett vinnande recept besläktat med Quentin Tarantino och bröderna Coen som här får en oväntad skruvning. Det är inte en slump att flera återkommande Coen-medarbetare figurerar i produktionsuppgifterna, bland andra Frances McDormand i huvudrollen och Carter Burwell som kompositör av originalmusiken.

Three Billboards är ett hämnardrama, där 60-åriga McDormand säger sig ha modellerat sin rollfigur på John Wayne. Utrustad med en kastrerande kall blick går hon självsäkert och bredbent genom tillvaron på ett sätt som får flera av hennes manliga antagonister att nervöst vika ner sig. Den ikonografiska förskjutningen från en gammaltestamentlig patriark till en lika hårdför, åldrande och grovkornigt svavelosande matriark utgör fundamentet för filmens stenasikteshumor.

McDormand spelar Mildred Hayes, frånskild mor till två tonårsbarn, sonen Robbie (Lucas Hedges) och våldtäktsmördade dottern Angela (Kathryn Newton). Efter sex månader av hopplös väntan på att polisen ska få upp ett spår efter förövaren eller förövarna, bestämmer sig Mildred för att sätta eld i baken på den lokale sheriffen genom att hyra tre stora reklamtavlor som i tur och ordning annonserar: ”Raped while dying”, ”And still no arrests?” och ”How come, Chief Willoughby?” Medieuppmärksamheten som följer gör att hon får många fiender i stan, inte bara inom polismakten.

Bitterheten efter ett liv av hustrumisshandel, svikna förhoppningar när maken Charlie lämnar henne för en tonårsbimbo och dotterns våldsamma död har emellertid gjort Mildred både orädd och tuff. Det är till en början något vi kan sympatisera med, bland annat när hon kommenterar de senaste årens många rasistiskt motiverade polisingripanden med dödlig utgång genom att hälsa det inte alltför intelligensbesvärade sheriffbiträdet Dixon (Sam Rockwell) med: ”So how’s it all going in the nigger-torturing business?” Eller när hon konfronterar sin hotfulle ex-make Charlie (John Hawkes) med några väl valda ord. Eller när hon skrevsparkar ett par tonåringar, också en tjej, som kastar läskburkar på hennes bil.

Men halvvägs in i filmen kommer så en vändpunkt som sätter skrattet i halsen. Det är när cancersjuke sheriff Willoughby (Woody Harrelson) under ett snack med Mildred plötsligt hostar blod på henne. Chocken får både Mildred och åskådaren att se honom som något mer än en driftkucku i sin ineffektivitet som mordutredare; han blir till en människa. Därefter riktar filmen kritisk blick också på hur Mildred i all sin smärta är oförmögen att se andras lidande. Eller, för den delen, andra överhuvudtaget. Som i den plågsamma scenen då hon går på restaurang med en annan av stans outsiders, kortvuxne James (Peter Dinklage), bara för att behandla honom lika illa som hon själv blivit behandlad. Från att ha fått våra sympatier och skratt på sin sida, blir Mildred mot slutet av filmen till en alltmer ambivalent rollfigur.

Perspektivförskjutningen blir till en analys av den sjuka machokultur som genomsyrar stan och som glorifierar hårdhet, våld och antiintellektualism. Mildreds val att påbörja sin hämnarodyssé på tre reklamskyltar understryker dessutom kopplingen till en individualistisk konsumtionskultur som sätter de egna behoven före alla andras, den egna upplevda sanningen – ytterst: alternativa fakta – framför andras. Slutscenen, då Mildred och Dixon förenas i vad som ser ut att bli en gemensam hämnd på den som kanske, kanske inte, sexmördat Angela, ställer dessa frågor på sin spets.

Medan filmen har en ambition att fånga komplexa moralfrågor, är porträttet av Ebbing, Missouri, desto grövre tillyxat. Nog för att det är lockande att se det lantis-USA som röstade fram Trump till presidentposten som en modern upplaga av Knallhatten, men filmen hade tjänat på ett mer fördjupat och nyanserat porträtt av stan och dess invånare. Framförallt de Keystone Kops-besläktade snutarna hade blivit betydligt svårare antagonister om de inte framställts som så entonigt stenkorkade. Det hade också gjort kulturanalysen betydligt mer utmanande eftersom Ebbing inte längre legat på ljusårs avstånd från den intellektuella kulturkrets som nu sitter och flabbar åt bondlurkarna.

© Michael Tapper. Endast på webben: michaeltapper.se. 2018-01-12.