Förolämpningen – Michael Tapper

Frankrike/Cypern/Belgien/Libanon/USA 2017. L’Insulte. Regi: Ziad Doueiri. Skådespelare: Adel Karam, Kamel El Basha, Camille Salameh, Diamand Bou Abboud, Rita Hayek. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.52.

I Libanons bidrag till årets Oscarsgala blir det politiska personligt och vice versa när en bagatellartad konflikt leder till en rättsprocess som vållar kravaller i Beirut. Det hela börjar med att bilmekanikern Tony Hanna (Adel Karam), anhängare av högerkristna Falangistpartiet (Kataeb), och palestinske byggarbetsledaren Yasser Salameh (Kamel El Basha) grälar om ett trasigt stuprör från Tonys balkong. När Yassers chef försöker medla, fäller Tony en grovt förolämpande kommentar om palestinier. Yasser klipper till honom så hårt att två revben knäcks.

Kring rättegången som följer, med fortsättning i högre instans, får vi ett djupare porträtt av de två männen och hur de präglats av sin bakgrund. Som sexåring fick Tony se sin familjegård och hemby ödeläggas av muslimska milisstyrkor med palestinier i spetsen. Fyrtio år senare fortsätter han elda på sitt hat mot palestinier genom att lyssna på inspelade tal av den tidigare falangistledaren Bashir Gemayel, mördad 1982 i ett attentat under libanesiska inbördeskriget.

Tystlåtne Yasser visar sig ha varit en hetlevrad tonåring som 1970 misshandlade en jordansk militär så svårt att denne hamnade i rullstol. Händelsen utlöstes av att lägret där Yasser växt upp just då rensades med våld. Tusentals sköts ihjäl och resten flydde över gränsen till Syrien vidare till Libanon. Var Yasser kanske en av dem som härjade 1976 i Tonys hemby?

Den historiska och politiska symboliken kring rättsprocessen lockar förstås till en nationell mediecirkus som i sin tur provocerar fram ytterligare konflikter, och snart slåss kristna och palestinier både i rättssalen och på gatorna utanför. Filmen blir därigenom en lektion i vikten av att minnas det som hänt för att för att kunna gå vidare till försoning. Angeläget i en tid som präglas av återkomsten för en vindögd nationalism underblåst av hat, offerdemagogi och historierevisionism, om än det blir väl tjockt understruket när Tony och Yasser kallas in till Libanons president för att läxas upp med ett försoningsbudskap.

Betydligt mer verkningsfullt är hur skådespelarna levandegör sina rollgestalter, som i manuset av regissören Ziad Doueiri (Medan Beirut brann/À l’abri les enfants, 1998) och Joelle Tuoma blir allt annat än okomplicerade. Medelålders Tony, som i inledningen ger intryck av att vara extremistmaterial med sina rabiata utfall, visar snart en helt annan sida när han får barn och tvingas tänka på framtiden. Femton år äldre Yasser ser först ut att vara visare och mer eftertänksam – filmens otvetydiga offer – men efterhand får vi också se hur inte heller han kan släppa taget om gamla inbitna fiendebilder.

Förolämpningen blir som bäst när den lämnar den storpolitiska allegorin därhän för att fånga vardagssituationer som kontrar det enkla, antagonistiska scenariot. En sådan är den nästan helt ordlösa scenen när Tony och Yasser finner att deras bilar står bredvid varandra på parkeringen (vända i motsatta riktningar förstås). Försiktigt öppnar de sina motställda bildörrar och kliver in.

Tony kör iväg, men återvänder när Yasser inte kan starta sin bil, fixar motorn med några vana handgrepp och kör iväg igen. För dessa två kroppsarbetande män står orden i vägen, men inför ett praktiskt problem som kräver en konkret lösning kan de mötas som människor. En glimt av hopp.