Downsizing

USA 2017. Regi: Alexander Payne. Manus: Alexander Payne, Jim Taylor. Foto: Phedon Papamichael. Klipp: Kevin Tent. Scenografi: Stefania Cella. Musik: Rolfe Kent. Skådespelare: Matt Damon, Hong Chau, Rolf Lassgård, Christoph Waltz, Udo Kier, Kristen Wiig, Søren Pilmark. Producenter: Mark Johnson, Megan Ellison, Jim Burke, Alexander Payne, Jim Taylor. Produktionsbolag: Ad Hominem Enterprises och Annapurna Pictures för Paramount. Längd: 2.05.

”Downsizing” är ett begrepp förknippat med personalnedskärningar på företag, men här handlar det om en bokstavlig nedskärning av mänsklighetens fysiska storlek till lilleputtar i en nära framtid. Tillsammans med kollegan Andreas Jacobsen (Søren Pilmark) presenterar norske forskaren Jørgen Asbjørnsen (Rolf Lassgård) på en konferens sin banbrytande framtidsvision för att rädda planeten från miljökatastrof: Mänskligheten ska med deras metod krympas ned till en tvärhandshög storlek.

För att understryka allvaret håller han sitt tal till deltagarna såsom en av de första i en grupp norska pionjärer som låtit krympa sig. Världen tas med storm, och tio år senare bestämmer sig paret Paul (Matt Damon) och Audrey (Kristen Wiig) Safranek för att låta sig förminskas. Därigenom vänds deras skuldtyngda ekonomi till sin motsats; ett liv i lyx och överflöd. Allt som kan köpas i lilleputtland är mindre och kostar därför bara en bråkdel av motsvarigheterna i de normalväxtas värld.

Det ekonomiska glappet är lite underligt med tanke på kapitalismens strävan efter profitmaximering – livet under marknadsfilosofins dogma har som bekant inga gratis- eller ens filantropiskt subventionerade luncher – men premisserna ska kanske ses som ett utopiskt lockbete för tveksamma konsumenter. En ekonomi som justeras när väl planetens majoritet är på plats i sina skyddade Disneyland-världar, rättare sagt: konsumtionsfängelser. För de nya små människorna måste skyddas från den övriga faunan i inkapslade områden, en parallell till dagens globala trend med avskilda, muromgärdade och väktarpatrullerade så kallade gated communities för över- och medelklassen.

Som genrefilm betraktad är Downsizing svårfångad, vilket på en och samma gång gör den beundransvärd men också frustrerande. Första tredjedelen, fram till makarna Safranek gör sin resa till krympningskliniken, har filmen karaktären av en komedi med samhällssatirisk undertext. När Paul väl vaknar upp till ett ensamt liv i Leisureland, som hans samhälle heter, bromsar tempot in och den lättsamma stämningen dunstar bort i takt med huvudpersonens tilltagande depression.

Liksom huvudpersonen hamnar filmen på osäker drift i ett ingenmansland utan mål och mening. Försöken att muntra upp både honom och publiken med Christoph Waltz och Udo Kier som eurotrash-depraverade fifflarna Dusan och Joris är lovande på papperet, men deras rollfigurer och repliker får aldrig liv och sting. Särskilt Kier saknar funktion i filmen; han verkar snarast vara till för att visas upp som kuttersmycke för att ge filmen kult-credit.

När Paul så träffar den enbenta vietnamesiska städaren Ngoc Lan Tran (Hong Chau) får filmen liv igen, nu som romantisk melodram med en intressant undertext om klass och etnicitet. Men just som den börjar ta form, byter filmen än en gång karaktär och stämning när Dusan och Joris tar med Paul och Tran på en resa till Asbjørnsens ursprungliga småfolkskoloni i norska Trollfjorden. Där väcks plötsligt apokalypsscenariot till liv igen, och filmen slutar som en vankelmodig blandning av gröna vågen-parodi och snyftare.

I efterhand förefaller den röda tråden vara en berättelse om hur Paul kommer till insikt om meningen med livet. Problemet är bara att den långa stunder står still utan att speltiden fylls med psykologisk fördjupning, satiriska betraktelser av ”det ljuva livet” i lyxdockhusvärlden eller något annat som tar tillvara de både fantastiska och komiska premisserna. Även om speltiden med fördel hade trimmats med en halvtimme eller mer, så skriker filmen fortfarande efter komisk bearbetning. Här kunde en regitalang med känsla för det fantastiska och skruvade, säg Spike Jonze eller Michel Gondry eller Terry Gilliam, blivit den vitamininjektion som filmen så väl behöver.

© Michael Tapper. Endast på webben: michaeltapper.se 2018-01-19.