Det var en gång i Tyskland

Tyskland/Luxemburg/Belgien 2017. Es war einmal in Deutschland. Regi: Sam Garbarski. Skådespelare: Moritz Bleibtreu, Antje Trane, Mark Ivanir, Hans Löw. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.42.

Frankfurt am Main, 1946. David Bermann (Moritz Bleibtreu) har som en av några tusen judar överlevt Förintelsen och drömmer om att emigrera till USA. Tillsammans med sex andra överlevare startar han en lukrativ svarthandel med tyger för att få ihop respengar. Allt ser ut att gå som planerat om det inte vore för den amerikanska ockupationsmaktens klappjakt på naziförbrytare och kollaboratörer.

David kallas till förhör som misstänkt samarbetsman och berättar en historia om hur han, för sin, komiska begåvnings skull, fick privilegier mot att han arrangerade underhållningskvällar för vakterna. Händelseutvecklingen blir alltmer fantastisk när han beordras åka till Alperna för att i tyrolerkläder och under falsk, ”arisk” identitet skola Adolf Hitler i humor så att führern kan bättra på sin image.

Det var en gång i Tyskland har otvetydiga kvaliteter: En övertygande historisk inramning i bilderna från en sönderbombad stad nästan helt befolkad av kvinnor och barn.  Moritz Bleibtreu, som med bravur bär upp den ambivalenta huvudrollen som offer men kanske också medlöpare, filantropisk hjälpare i nöden för andra judar men också en egoistisk trixare och fixare som kanske är beredd att blåsa sina medhjälpare när den gemensamma reskassan fyllts till lockande bräddar. Och så en rövarhistoria som parodierar tysk heimatfilm men som möjligen kunde vara sann sett till naziregimens många bisarra påfund.

Bermanns svarthandlarliga med lätthet kunnat utvecklas till en dåtida variant av OCEAN’S ELEVEN med rätt att sno tillbaka åtminstone en del nazisternas stöldgods från koncentrationslägrens offer för att börja ett nytt liv på andra sidan Atlanten. En komedithriller med poetisk rättvisa som lämplig slutknorr. Men så blir det inte eftersom manuset väjer för sina lovande premisser.

Till att börja med får filmen inte riktigt skruv på den absurdistiska humorn. När Bermann dyker upp som Buttericks-tyrolare på en sommargrön alpfälad för att grovhångla med Hitlers yppiga sekreterare i generöst urringad dirndl är det som upplagt för en hysterisk korsning mellan Sound of Music (1965) och Utan trosor i Tyrolen (Geh, zie dein Dinirndl aus, 1973). Men i stället för att låta scenen blomma ut i otyglat vansinne, stannar man upp och fumlar bort de komiska möjligheterna. Likt en fotbollsanfallares ödesdigra tvekan inför öppet mål.

Motsvarande hämningar har filmmakarna inför tragiska inslag. Bland annat när en av Bermanns medarbetare bryter ihop i tron att han av misstag dödat en oskyldig i stället för en nazistisk plågoande. Eller när sanningen bakom Bermanns knäppa äventyr i Naziland kryper fram i ett alltför snabbt förbiilande ögonblick.

Filmen verkar vilja undvika starka känslor och uttryck. Det dramatiska temperamentet går på sparlåga och filmen avrundas snopet i en lättköpt final.

© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-05-04.