Death Wish

USA 2018. Regi: Eli Roth. Skådespelare: Bruce Willis, Vincent D’Onofrio, Elisabeth Shue, Camila Morrone. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.47.

Författaren till romanförlagan Death Wish (1972), Brian Garfield, rasade över den första filmatiseringen från 1974 med Charles Bronson som en våldtäkt på boken. Jag kan bara gissa vad han tänker om Eli Roths (HOSTEL) sällsynt feltajmade nyinspelning. USA-premiären kom nämligen samtidigt med elevmassakern på Stoneman Douglas High School i Florida och de landsomfattande demonstrationer mot de slappa vapenlagarna som följde.

Filmens vapenkåta NRA-propaganda för hämndjustis, smyckad med produktplaceringar av halvautomatiska gevär av den typ som varit vanliga i skolskjutningar, gjorde filmen sällsynt avskydd av både filmkritiker och politiska kommentatorer. Lika osmakligt i mina ögon är emellertid att filmens huvudperson, Paul Kersey (Bruce Willis), är en kirurg som bryter mot läkaretiken. Därtill har Roth kryddat några scener med sitt kännemärke: tortyrporr.

Death Wish modell 2018 är, som 1974 års version, kalkerad på västernromaner och filmer om hjälten som hämnas på de indianer som våldtagit och slaktat hans familj eller närstående. Indianerna har bytts ut mot några sliskiga latinotyper – sådana som bara finns på film och i president Trumps tal – annars är scenariot exakt detsamma. Att våldtäkt och mord nästan alltid begås av människor med nära relation till offren är, som alltid i högerextrema fantasier, politiskt inkorrekta fakta.

Men också som thriller är filmen svag. Stolpigt skriven. Fantasilöst regisserad. Utan någon som helst psykologisk trovärdighet. En politisk pamflett med enkla hatbilder.

© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-04-13.