Coco

USA 2017. Regi: Lee Unkrich, Adrian Molina. Röster i originalversionen: Anthony Gonzalez, Gael García Bernal, Benjamin Bratt. Svenska röster: Adrian Macéus, Jonas Malmsjö, Anders Öjebo. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.49.

En motbild till president Trumps hatpropaganda mot Mexiko som ett land av knarkhandlare och våldtäktsmän. Så skulle man kunna beskriva nya Pixar-filmen Coco, inspirerad av högtiden De dödas dag. Trots att större delen av handlingen utspelas i ett mexikanskt dödsrike och innehåller en grym mordgåta så är detta ett gripande och roligt familjeäventyr kryddat av medryckande sång- och dansnummer.

Musikaliskt begåvade Miguel (Anthony Gonzalez/Adrian Macéus) vill bli sångartist i legenden Ernesto de la Cruz (Benjamin Bratt/Anders Öjebo) anda. Dennes magiska gitarr blir nyckeln till dödsriket, en oväntat livlig värld där Miguel slår följe med den döde Héctor (Gael García Bernal/Jonas Malmsjö). Legenden om Ernesto visar sig emellertid innehålla obehagliga överraskningar, och i slutuppgörelsen får dödsvärldens andeväsen rycka in för att ställa allt till rätta.

Pixar hämtar motiv från mexikansk konst, bland andra Frida Kahlo i skildringen av stolliga mexikanska nakenhunden Dante och i musikinslaget med de dansande papayakärnorna. Och så gästspelar förstås Kahlo själv i dödsriket, tillsammans med fribrottar/filmstjärnan El Santo och andra celebriteter.

Men också Disneys rötter finns i bagaget. De akrobatiska skelettlekarna – framförallt under scenshowen där Miguel och Héctor uppträder – är en blinkning till bolagets berömda kortfilm The Skeleton Dance (1929, censurförbjöds i Sverige). Coco är således inget för griftefridens puritaner.

Filmen når inte riktigt upp till Pixars toppskikt, främst för att ribban ligger högre här än hos de flesta av konkurrenterna. Få av deras samtida klår dem i sagoberättande för alla åldersgrupper. Det skulle inte förvåna om Coco parkerar sig i raden av bolagets många omedelbara klassiker.

© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-02-02.