Area X: Annihilation

Netflix. USA 2018. Annihilation. Regi, manus: Alex Garland. Romanförlaga: Annihilation (2014). Författare: Jeff VanderMeer. Skådespelare: Natalie Portman, Oscar Isaacs, Jennifer Jason Leigh, Gina Rodriguez, Tessa Thompson, Tuva Novotny. Längd: 1.55. Premiär: 2018-03-12.

Inte bara handlingen har väckt många frågor, det har även produktionsbolaget Skydance och distributören Paramounts hantering av Alex Garlands (EX_MACHINA, 2015) nya film. Eftersom den bygger på första delen i Jeff VanderMeers bästsäljande och kritikerrosade Southern Reach-trilogi, hade den alla förutsättningar att nå en stor publik. VanderMeer har gjort sig känd som ett ledande namn inom science fiction-litteraturen och nämns ofta som en av förgrundsgestalterna i den så kallade New Weird-tendensen i genren.

Redan året innan trilogin publicerades köpte Paramount filmrättigheterna till första delen, Annihilation. Liksom i fallet med flera av bolagets tidigare vinnare, som Love Story (1970) och Gudfadern (The Godfather, 1972), även de inköpta och marknadsförda redan på manusstadiet, såg prospektet lovande ut på papperet. Men inför premiärdagen uteblev reklamkampanjen.

Anledningen var att filmen, som spelades in redan 2016, fått dåliga publikbetyg på några testvisningar. Skydance (TERMINATOR: GENISYS, 2015; Geostorm, 2017) krävde omtagningar för att göra huvudpersonen mer sympatisk och att slutet skulle ändras. Garland och producenten Scott Rudin (The Social Network, 2010; Lady Bird, 2017) vägrade. Efter mycket fördröjning och ett maktskifte hos Paramount fattade man ett drastiskt beslut.

Förhandsvisningarna för mediernas filmkritiker hölls bara ett par dagar innan premiären – ett säkert tecken på bolagets bristande förtroende för filmens kommersiella möjligheter – och strax därefter såldes den till Netflix för att få premiär direkt på kabel-tv i Europa två veckor senare. Beslutet innebar att en högprofilerad produktion i mellanprisklassen (40 miljoner dollar) med stjärnor i ledande roller plötsligt dumpades till vrakpris.

I branschpressen ryktades det om att Skydance och Paramount tyckte filmen var för ”svår” och för ”intellektuell” för en masspublik. En bidragande orsak till nervositeten kan också vara floppen för nyinspelningen av Ghostbusters (2016), en högbudgeterad sf/skräck-film med en grupp kvinnliga forskare i huvudrollerna.  En annan kan vara filmens osäkra navigering mellan Hollywoods krav på fysiskt drivet ekonomiskt berättande med en tydlig dramatisk kurva och den europeiska konstfilmens betoning på psykologiska porträtt av huvudpersonerna och en meningsbärande symbolisk undertext. Kort sagt: berättarstrukturen Area X: Annihilation hamnar i en konstnärlig och kommersiell gråzon mellan olika genrer och stilar.

Det senare tänkte jag fokusera på i följande recension, med risk för att ge filmbolagen rätt i deras bedömning. Parentetiskt sagt vill jag därför understryka att jag hellre hade sett Area X: Annihilation gå upp på bio än de många fantasidöda, korkade och konstnärligt undermåliga filmer som haft premiär under senare tid: MAZE RUNNER: THE DEATH CURE, RED SPARROW, 12 STRONG med alltför många flera.

Filmen inleds med att en meteor träffar en fyr på en öde strand men gör ingen synbar skada, utan upplöses i ett färgskimmer. Därefter börjar handlingen i långsamt tempo som ett drama om sorg och saknad. Biologen Lena (Natalie Portman) undervisar på välkända Johns Hopkins-universitetet men lever i övrigt i självpåtagen isolering efter att hennes make Kane (Oscar Isaacs), en sergeant i amerikanska armén, varit försvunnen i ett år på ett hemligt uppdrag.

Lena betraktar maken som KIA (Killed in Action). När han plötsligt dyker upp i sovrummet och Lenas chock har lagt sig skingras knappast mysteriet. Kane saknar minnen av var han varit och hur han kommit tillbaka. Han är också påtagligt kylig och distanserad i kontrast till Lenas minnesbilder av deras passionerade förhållande.

Dramat förtätas av att Kane hastigt insjuknar och spottar blod, vilket signalerar att filmen kommer att utvecklas till en katastroffilm på tema epidemi, typ CONTAGION (2011), Outbreak (1995) eller The Crazies (1973). Med tanke på Kanes förändrade, zombieliknande personlighet väcks även associationer till utomjordingar som tar över mänskligheten inifrån, modell Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers, 1956) med uppföljare 1978 och två nyinspelningar: Body Snatchers (1993) och THE INVASION (2007).

Signalerna om bådadera alternativen förstärks av den inledande meteorträffen – en klassisk öppning i ett otal sf-filmer om utomjordiska invasioner från 1950-talet och framåt, se exempelvis Invasion från Mars (It Came from Outer Space, 1953) och The Thing (1982) – och att ambulansfärden till sjukhuset kapas av en militär specialstyrka som tar både Kane och Lena med sig till en ensligt belägen och topphemlig militär forskningsanläggning. Där informeras Lena om att anläggningen är till för att studera ”the Shimmer”, en färgskimrande dimma bakom vilken en zon av okänd natur döljer sig och sakta utvidgas. Alla som dittills vandrat in bakom dimman har försvunnit spårlöst. Fram till Kanes märkliga återkomst.

I scenväxlingarna mellan Lenas diskussioner om zonen med den kärva forskningsledaren och psykologen Dr. Ventress (Jennifer Jason Leigh), bilderna av Lena sörjande vid den dödssjuke Kanes sida och hennes dröjande blickar mot ”the Shimmer” förstår vi att hon – och vi med henne – kommer att vandra in i zonen i jakten på svar. Det gör hon tillsammans med Ventress och tre andra, kvinnliga forskare. Geologen Cass (Tuva Novotny) beskriver gruppen som ”damaged goods”, vilket betyder att alla fem har djupa själsliga sår av olika slag: Lena har sin förlamande sorg, Ventress är terminalsjuk i cancer, Cass har förlorat en dotter i leukemi, läkaren Anya (Gina Rodriguez) är nykter alkoholist och sjukvårdaren Tessa (Josie Radek) har ett klassiskt självskadebeteende – hon skär sig i armarna.

Monologen skiftar handlingens fokus från fysisk action till en psykologisk expedition in i huvudpersonernas omedvetna, såsom i Solaris (1972) och Stalker (1979). Zonen, kan vi förvänta oss, kommer att konfrontera dem alla med deras inre fasor. Man upptäcker mutationer hos växter, bland annat exempel på mimikry där växter bildat antropomorfa skepnader. Här uppstår genreförväntningar om att dess, på samma sätt som i Världsrymden anfaller, skulle kunna utvecklas till kopior som ersätter människorna. Är Kane en sådan varelse?

Men filmen överger strax det spåret för tämligen konventionella skräckfilmsattacker från två muterade djur, en alligator med genetiska spår av haj (sharkgator?) och en björn med dödskalleformat huvud och mänsklig röst (manbear?). Inslagen skär sig mot filmens dröjande tempo och drömlika stämning, kastar oss in i en bildvärld och dramaturgi som hämtad från Roger Cormans skräpfilmsproduktion, modell Sharktopus (2010), men utan Cormans skamlösa självironi. Tvärtom sitter gravallvarsmasken som fastsvetsad på Area X: Annihilation, vilket ytterligare förhöjer den knasiga, för att inte säga, löjeväckande effekten av inslagen.

Slutet blir lika dunkelt som schematiskt.  En av kvinnorna försvinner som i trans, ungefär som skolflickorna i UTFLYKT I DET OKÄNDA (Picnic at Hanging Rock, 1975), och tycks förvandlas till en antropomorf växt. En annan förklarar det vi redan vet – att zonen är utomjordisk och kommer att vidgas tills den omsluter hela jorden ­­­­­– innan hon exploderar som en mänsklig nebulosa. Enda överlevaren är Lena, vilket vi vet redan från början eftersom filmen under då och då under handlingens gång klipper till en debriefing med henne efter expeditionen.

Om vi inte fått mer än knapphändig information av besöket i zonen, så får vi just ingenting alls av Lena i avslutningsscenerna. När hon i slutbilden återförenas hon med en nu till synes frisk Kane frågar hon honom om han är den verklige Kane. Han svarar: ”I don’t think so”. Och då hon får motsvarande fråga säger hon ingenting alls. Skimret i hennes ögon röjer dock att också hon har zonen inom sig.

Åter retirerar till filmen till konstfilmsgreppet med maximal ambivalens, det vill säga att den väcker fler frågor än den besvarar. Men där konstfilmen ofta förskjuter intresset från den fysiska handlingen till symboliska undertexter, existentiella frågor eller nyskapande konstnärliga grepp, erbjuder den högst konventionellt berättade Area X: Annihilation inget motsvarande. Porträtten av Lena och hennes fyra kollegor på expeditionen är högst skissartade. Vi vet inte mycket mer om dem i filmens slut än vad vi gjorde från början.

Att expeditionen inte blir en klassisk existentiell resa mot större livsinsikter, det förstår vi redan innan av dess suicidala natur. Fast inte heller slutet för kvinnorna, ofrivilliga eller inte, får någon djupare resonans i förhållande till deras livsöden. Vi vet ju knappt något om dem till att börja med, och av det lilla vi vet – en är alkis, en har förlorat en dotter etcetera – finns det ingen koppling till deras respektive dödsfall.

Likaså uteblir den förväntade symboliska undertexten. Trots ”the Shimmer”-dimmans likhet med ett oljespill på vattnet, har filmen inga miljöpolitiska ambitioner om naturens hämnd eller miljökatastrofens ödeland eller liknande. När Lena får frågan om vad den utomjordiska organismen, som tycks imitera och mutera allt DNA den får kontakt med, vill svarar hon: ”It wants to live.” På så gott som alla övriga frågor upprepar hon gång på gång: ”I don’t know”.

Sistnämnda replik genljuder genom hela filmen. Den introducerar en rad intressanta premisser, element från olika genrer (sf, drama, psykologisk thriller, action-äventyr), filmstilar (klassisk film, konstfilm) och tragiska rollfigurer. Men den fullföljer ingenting. De disparata genreelementen kombineras aldrig på något fantasifullt sätt utan stannar vid en illa hopfogad mosaik av ogenomtänkta inslag.

Detsamma gäller försöket att kombinera ett konventionellt, klassiskt, linjärt berättande – förhöret med Lena uppbrutet av hennes tillbakablickar på expeditionen till zonen – med konstfilmsgrepp som långsamt tempo till drömsk musik och maximal ambivalens kring allt från psykologiska motiv till vad som är verkligt och inte. Ett glapp uppstår som varken tillfredsställer den som söker en energipumpad actionfilm eller ett konstnärligt psykodrama.

Area X: Annihilation hade alla förutsättningar att bli en spännande, gripande och kanske till och med nyskapande produktion. Filmen innehåller myriader av uppslag, ingredienser lånade från olika genrer, stilar och enskilda filmer. Allt stannar emellertid vid lovande ansatser. I den struktur av tre akter – upptakt, komplikation, upplösning – som en film brukar vila på, är det som om Alex Garland aldrig kommer förbi upptakten. Den kvardröjande känslan blir att ha sett en illustrerad skissbok till en film som aldrig blev slutförd.

© Michael Tapper, 2018. Endast på webben michaeltapper.se 2018-03-09.