Från kunglig självbespegling till Kunglig toilette

© Michael Tapper, 2010. Ann Moen (red.) Kungligt genom tiderna, Malmö: Nationalencyklopedin 2010, s. 130–135. Publicerad som ”Kungahuset i filmspegeln”.

konungens af siam landstigning

Den 15 maj 1897 stod pionjärfirman Lumières utsände man Alexandre Promio på plats med sin filmkamera. Allmänna konst- och industriutställningen på Djurgården i Stockholm invigdes av Oscar II, och Promio tog de första dokumentära filmbilderna någonsin på svensk mark. Fast till en början kallades de verklighetsbilder. Senare på kvällen visade han resultatet på sin kinematograf för kungen, som påstods ha blivit förtjust och såg fram emot fler sådana självbespeglingar. Hovfotografen Ernest Florman skulle redan på sommaren samma år bli Sveriges egen filmpionjär när han kinematograferade några spelfilmer men framförallt verklighetsbilder om kungahuset. Den första gjordes med anledning av Oscar II:s mottagning av ett statsbesök den 13 juli: Konungens af Siam landstigning vid Logårdstrappan.

Hemma hos hovet

Reklamvärdet av kungligheterna syntes när Biograf AB Victoria 1911 marknadsförde ”elitbiografen” Brunkebergsteatern med journalfilmsserien Våra kungligheter hemma hos sig. Franska storbolaget Pathé följde strax efter, och inhemska marknadsledaren Svenska Bio svarade 1914 med sin Veckorevy, som 1920 blev SF-journalen då Svenska Bio blev Svensk Filmindustri. Alla som gick på bio innan journalfilmavdelningen lades ned 1960 minns nog att huvudnumret ofta något insmickrande hovreportage om konstnärsprinsen Eugen, sessorna på Haga, motorprinsen Bertil eller den ständigt tennisspelande Gustaf V, alias Mr G (V-Gurra i folkmun).

Sedan tog tv över med lika höviska reportage om Gustav VI Adolfs arkeologiska äventyr och sommarvistelser på Sofiero. Hans dödskamp 1973 följdes av tv-kameror på plats utanför Helsingborgs lasarett. Carl XVI Gustaf blev den första tronarvingen som installerades och gifte sig i direktsänd tv. Kungens jultal den 25 december, liksom julfirandet från slottet med de alltid lika ihärdigt korvstoppande barnen, blev tv-tradition. För de rojalister som ändå inte fick nog tillkom sändningar från nationaldagsfirandet på Skansen och från kronprinsessan Victorias födelsedagsyra på Öland den 14 juli.

Kungen spelar hjälte

Men det fanns också en tid när kungarna lanserades som hjältar i spelfilmen. Gustaf III och Bellman (1908) gestaltas av de välkända aktörerna Carl ”Texas” Johannesson och Adolf Rangstedt. Filmen visar dem som en slags tvillingsjälar och regenter inom sina respektive områden, politiken och konsten. Bellman anar den konspiration som kom att ända monarkens liv men förmår ändå inte ingripa. Motiven gick igen i 1925 års storproduktion, som då hette Två konungar.

Regina_von_Emmeritz_1910När Svenska Bio 1910 vågade sig på en längre, mer påkostad och konstnärligt prestigeladdad produktion var det inte oväntat en av de så kallade hjältekungarna som stod i centrum. Man anlitade Dramatenregissören Gustaf ”Muck” Linden att filmatisera en pjäs baserad på episoder om Gustaf II Adolfs eskapader på slagfältet ur Fänrik Ståls sägner. Den fick titeln Regina von Emmeritz och konung Gustaf II Adolf. Operettsångerskan Gerda André gestaltade den fagra Regina von Emmeritz, och som kungen bekräftade den öltunneformade operasångaren Emile Stiebel att Gustaf med tiden ”blev tämligen fet”.

Wendes artilleriregemente bidrog med cirka 80 man till såväl den svenska armén som fienden under de actionfyllda stridsscenerna, och även om man inte kunde jämföra sig med samtida italienska spektakel som Trojas fall var detta trots allt en monumentalfilm för svenska förhållanden. Hela 20 000 kronor dyr och 45 minuter lång – dubbelt så lång och mångfalt kostsammare än bolagets ”kinematografiska jättefilm” tidigare samma år, Värmlänningarna. Mottagandet slog alla rekord. Filmen blev en nationell angelägenhet som till och med recenserades av de stora dagstidningarna, och det i en tid då biografen ansågs som det kulturellt tarvligaste av folknöjen.

Animerade planschverk

Än högre togs de chauvinistiska brösttonerna på 1920-talet. Då möttes regementsdöd och försvarsnedskärningar av en våldsam motreaktion från militären, den politiska högern och andra storhetstidsnostalgiker. Som mobiliseringspropaganda i försvarsfrågan finansierades historieeposet Karl XII (1925) i nya bolaget Historisk Film. Modellen hämtades från det populära tyska planschverket Fridericus Rex (1923), och den svenska produktionen har samma prägel av karl_xii_30övermänniskodyrkan, revanschism och bildcitat ur nationalromantiskt historiemåleri. Mottagandet gick isär vid de politiska skiljelinjerna. ”Mästerverk”, sade man förutsägbart i Svenska Dagbladet medan Arbetaren dundrade mot ”denna skränfosterländska soppkokning… mumma för våra fläskborgare”.

Manuset skrevs av Hjalmar Bergman, och regissören John W. Brunius skulle efter den första framgången (800 000 biobesökare) ta rojalistfilmen på entreprenad. Året därpå följde han upp med Fänrik Ståls sägner och 1928 med Gustaf Wasa. Samtliga filmer var uppdelade i två långfilmslånga delar och berättades i ett för samtiden extremt långsamt tempo. Ingen av dem upprepade förstlingsverkets succé, och efter fiaskot för den sistnämnda återstod bara parodin. Hack i häl på premiären av Gustaf Wasa kom mycket riktigt lundastudentspexfilmen Erik XIV, där den vansinnige titelpersonen vid ärtsoppan i slottscellen hemsöks av Brunius, som uttalar förbannelsen: ”Arme dåre, mig undgår du inte ens efter döden!

Jämlikhet och samförstånd

Med folkhemmets jämlikhetsideal ersattes kungen från 1930-talet och framåt som actionhjälte och landsfader av myndiga män ur folkdjupet. I dagspolitiska dramer som Karl Fredrik regerar (1934) reste sig Sigurd Walléns arbetare och tog den nationellt försonande ledningen över ett land splittrat politiskt mellan höger och vänster. På landet – helst Söder om landsvägen (1936) – härskade Edvard Perssons fryntlige bonde över smörgåsbordets gemenskap. Och Adolf Jahr personifierade det svenska stålet i Errol Flynn-imiterande filmer som Adolf Armstarke (1937).

Med folket för fosterlandet (1938) Filmografinr 1938/12Ibland stöttes den nya demokratin mot den gamla kungamakten, som i Mot nya tider (1939). Där står Oscar II:s storsvenska vägran mot Norges unionsbrytning i kontrast till Per-Albin Hanssons stöd för broderfolkets demokratiska rätt till självstyre. Samförstånd var annars det övergripande temat. Med fosterlandet för folket (1938) illustrerar detta med sin berättelse om den socialistiska arbetarfamiljen Karlsson som genom strejker, rösträtt och sociala reformer åren 1907-38 har porträtt av såväl Hjalmar Branting som kungafamiljen hängande bredvid varandra på finrumsväggen.

Kungahuset i marginalen

En samtida kunglighet gästspelade emellertid regelbundet på biograferna, Prins Wilhelm. Fast då handlade det om dokumentärer eller kortfilmer. Under 1920-talet for han på äventyrliga ”expeditioner” med svenska filmteam i sällskap; hans eget namn blir dragplåster: Prins Wilhelms expedition till Central-Amerika (1921) och Med prins Wilhelm på afrikanska stigar (1922). Från ljudfilmens genombrott 1930 fram till 1949 gjorde han kulturhistoriska skolfilmer och ett tjugotal korta förspel till bioföreställningar där han läser någon betraktelse till en lyrisk stämningsbild.

Ett kungligt äventyr (1956) Filmografinr 1956/03I övrigt är monarkin marginaliserad inom såväl den politiska offentligheten som filmen efter 1920-talet. Gästspelen i biodukens fiktionsvärld är få och möter inget publikt gensvar. Å andra sidan utsätts institutionen inte för någon kritisk granskning, varken i dokumentären eller i spelfilmen. Den (national)romantiska Prins Gustaf (1944), om ”sångarprinsen” Gustafs kärlekshistoria med borgarflickan Anna Maria Wastenius i mitten av 1800-talet, mottogs svalt trots att huvudrollerna gestaltades av det populära filmparet Alf Kjellin & Mai Zetterling (Hets, 1944; Driver dagg, faller regn, 1946 m.fl.). Lika omärkligt förbi – i alla fall i Sverige – gick den svensk-brittiska Ett kungligt äventyr (1956), i vilken en prinsessa flyr Buckingham Palace och Londons skandalpress bara för att finna kärleken hos en prins i det sommarfagra Stockholm. Den enda historiska kungaskildringen mellan 1944 och 1981 var talande nog republikanen Alf Sjöbergs filmatisering av republikanen August Strindbergs pjäs Erik XIV under titeln Karin Månsdotter (1954).

En sopa, en kalabalik och så Arn

Faktiskt återupplivades monarkin inom spelfilmen tack vare en annan republikan: Tage Danielsson. I SOPOR (1981) leder kronprinsessan Victoria en barnprotest mot förmyndarsamhället. Under tiden ger sig pappa Carl XVI Gustaf och statsminister Olof Palme ut kalabaliken i benderinkognito för att undersöka verkligheten. Det går inget vidare. Utan kvalifikationer får de bara diskjobb, och till och med det misslyckas de med. I samma pilsnerfilmsanda regisserade Mats Arehn den påkostade historiefarsen Kalabaliken i Bender (1983), efter manus av Rolf Börjlind (Beck-serien). Gösta Ekman den yngre parodierade farfar Gösta Ekman den äldres heroiska poser i 1925 års Karl XII, men resultatet blev lika katastrofalt som den verklige krigarkungens härjningar. Filmen sjönk som en sten på bio och drog i fallet med sig produktionsbolaget Europa Film, som året därpå köptes av Svensk Filmindustri.

Först med den internationella storproduktionen ArnTempelriddaren (2007), följd av Riket vid vägens slut (2008) – återkom den storsvenska historiefresken på svenska biodukar. Monarkin hade dock åter en biroll, nu som två brutalt kämpande kungaklaner i berättelsens bakgrund: Sverkersätten och Folkungarna. Likt Romeo och Julia är förstås det trånsjuka paret från var sin sida i konflikten. Sverkrarnas allians med arvfienden danskarna, deras ondsinta ränker inom såväl hovet som kyrkan och Gustaf Skarsgårds rättrådige folkunge Knut Eriksson – tillika Arns barndomsvän – gjorde att ingen i publiken behövde tveka om var berättelsens sympatier låg.

Mellan saga och dass

kunglig toiletteSka man hitta kungligheter i spelfilmen är det nog lättare att göra det i sagans värld, en Prins Hatt under jorden (1963 och 1980) eller den saknade drömpappan Konungen i Landet i fjärran som titelpersonen önskar fram i Mio min Mio (1987). Inte heller i samtidsfiktionen är kungligheterna annat än symbolgestalter. Ett exempel är Lars Molins tv-film Kunglig toilette (1986), där Eriksgatan passerar en småstad i Mellansverige till den republikanske socialdemokraten och snickaren Egon Karlssons förtret.

Ortens industri ser förstås chansen till ett reklamjippo för sina japanska kunder och lyckas få löfte om besök. Men först måste ett separat kungadass byggas efter hovets instruktioner, och till Egons ännu större förtret är det han som får uppdraget. På den stora dagen får dock kungaparet punka på limousinen, och vi skymtar dem bara på avstånd – som en hägring – innan motorkaravanen drar vidare. Egon kan nöjt vända dem ryggen, gå in på dasset och göra sina kungliga behov till tonerna av Internationalen.

© Michael Tapper, 2010. Ann Moen (red.) Kungligt genom tiderna, Malmö: Nationalencyklopedin 2010, s. 130–135. Publicerad som ”Kungahuset i filmspegeln”.

sopor