Kortfilmen är på väg tillbaka in på biograferna igen. Äntligen. Från en tynande och marginaliserad tillvaro, vanligen i glappet mellan tv-program på SVT, särskilda festivaler och som sporadiska gästspel på Triangelfilm och Folkets Bios repertoar, har formatet på senare tid fått ny uppmärksamhet. Åtskilliga svenska kortfilmer har prisbelönats eller nominerats på prestigefyllda festivaler och filmgalor. Under hösten visas kortfilmspaketet Filmflingor på landets biografer. Och i nystartade kulturtidskriften Nya svenska filmvågen presenterar varje nummer en samling kortfilmer av unga filmare på dvd.
Pågående Fantastisk Filmfestival har genom åren främst gjort skäl för sitt namn genom sina minnesvärda kortfilmer. Långfilmernas har växlat i kvalitet, men kortfilmerna har nästan genomgående varit både underhållande och formexperimentellt djärva. Dessutom har de haft en imponerande bredd både i ämnesval och i iscensättning. Och – handen på hjärtat – hur många gånger har du inte sett en briljant kortfilm dölja sig i en medioker långfilm? Inte så konstigt kanske att kortfilmerna har blivit publikens favoriter på FFF.
De cirka 40 filmer i kortformatet på årets festival spänner från belgiska Comptine i klassisk rysarstil till tyska kung fu-komedin Kampfansage 2, från brittiska Maestro i nostalgiskt film noir-utförande till tjeckiska framtidssatiren Mechanika. Samtliga håller hög klass, och det gäller även de svenska bidragen. I den sju minuter långa animationen The Dark Side of the Morning har den ironiska generationens allra värsta sidor dragits till sin fulla konsekvens. Teckningsstilen är tydligt inspirerad av vuxenseriens formförnyare i amerikanska Raw och svenska Galago. Här finns en klinisk perfektion i den mörka synen på tillvaron, en total koncentration på det mardrömslika som varken tillåter utvikningar eller ljusglimtar.
Amerikanska Timmy’s Wish har visserligen levande skådespelare, men i sitt nattsvarta anslag står den inte långt efter den svenska filmen. Det är en helt konsekvent naiv och ironiskt blasfemisk saga om en Kristusgestalt som bokstavligen uppfyller en ung pojkes hatfyllda bön om föräldrarnas snara död. Enkel men slagfärdig i sin obönhörligha konsekvens och stilsäkert filmad i 1950-talets svartvita Hollywoodtradition.
Nederländerna och Belgien är sällan representerade på svenska biografer. Men att döma av kortfilmerna på FFF så borde det förhållandet åtgärdas omgående. Jag nämnde tidigare Comptine, men också Oh, my god! och Fait d’hiver är belgiska kortrysare i klassisk stil. Alla har de oväntade men inte sökta skruvningar på slutet. Sistnämnda titel vittnar dessutom om en populär trend de senaste åren: filmatiseringar av moderna storstadsmyter. Och att denna levande sagotradition gör sig bra i kortfilmsformatet demonstrerar även de brittiska bidragen Left Turn och Schneider’s 2nd Stage.
Påfallande många av årets filmer i alla format förlitar sig mer på suggestionskraften i berättandet än på våldsamma effekter. En film som på detta sätt imponerar med små men precisa filmiska medel är nederländska Verboden ogen. Filmen handlar om en socialt handikappad gymnasist som tror sig vara utomjording. Han lever i ständig kontaktskräck, övertygad om att han kommer att dö om han möter någons blick.
Det är en film berättelse präglad av ett återhållsamt formspråk som perfekt matchar huvudpersonens distanserade och närmast sömngångaraktiga betraktelse av det mänskliga liv han räds men ändå ohjälpligt dras till. Verboden ogen är en av sju tävlande om årets kortfilmspris och skulle vara en värdig vinnare den hårda konkurrensen till trots.
© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-09-25.