Revolution i en sjuk hjärna

Mr-Robot-Elliot-poster-excerpt

”En annan värld är möjlig” har sedan länge varit slagordet för social rättvisa i en värld där multinationella storbolag dikterar villkoren för resten av befolkningen. Första säsongen av hackerthrillern Mr. Robot tycktes slå ett slag för den parollen. Eller gjorde den det? Vad hände egentligen?

Samvetslösa storbolaget E Corp, med logotypen hämtad från skandalföretaget Enron och vars namn gemenligen utläses som ”Evil Corporation”, hackas av gruppen fsociety under ledning av antihjälten Elliot (Rami Malek). Bolagets databas krypteras, görs oanvändbar. Därmed nollas skulderna för bolagets miljontals bankkunder och klienter. Chockvågor sprids till Vita Huset. De politiska och ekonomiska konsekvenserna ser ut att bli enorma.

mr_robot_fuck_societyÄndå intresserar sig serien inte nämnvärt för detta, utan förirrar sig i Eliots psykologiska labyrint. Morfinmissbruk, klinisk depression och social fobi utvecklas under seriens gång till något som liknar schizofreni. Följden av en hjärnskada i barndomen? En hjärntumör?

Mr. Robot är en mash-up av många tidigare berättelser som filtrerar handlingen genom en sjuk hjärna och som besvarar berättelsens många frågetecken med nya frågetecken. Regissören/manusförfattaren/producenten Sam Esmail har nämnt en uppsjö referenser, bland andra Taxi Driver, American Psycho och Fight Club. I dessa filmer avslöjas på samma sätt manliga bravader som resultatet av sjuka vanföreställningar.

Historiskt går berättarkonstruktionen tillbaka på tyska stumfilmsklassikern Dr. Caligaris kabinett, där en demonisk hypnotisör bedriver ett kriminellt skräckvälde i en stad. Epilogen avslöjar emellertid att handlingen utspelats i en mentalsjuk patients fantasier om den vänlige överläkaren på kliniken där han är inlagd. Filmen tolkade sociologen Siegfried Kracauer i en inflytelserik bok som ett förebud om nazismen, ett symptom på samtidens rop efter en auktoritär diktators faderliga hand som botemedel för det tyska samhället från 1920-talets ekonomiska och moraliska kollaps.

Riktigt så illa är det inte med Esmails skapelse. Däremot odlar han, i likhet med kollegor som Nic True Detective Pizzolatto, en nattsvart nihilism som får Mr. Robot att påminna om mellankrigstidens dystopier. Då som nu är svaret på samhällstillståndet inte politiskt engagemang och ökad demokrati. Tvärtom, eftersom sensmoralen är densamma: Världen är sjuk, men vi är nog ännu sjukare och då är en annan värld formad efter våra (van)föreställningar varken möjlig eller ens önskvärd.

© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-07-29.

mr robot 2