Rasismens offer hedras med museum i USA

År 1904 lynchade en vit mobb afroamerikanen Luther Holbert och en kvinna som möjligen var hans fru efter rykten om att han skulle ha mördat en vit markägare. Inför en familjepublik om flera hundra vita i Doddsville, Mississippi, högg plågoandarna av sina offer fingrar och öron och delade ut kroppsdelarna som souvenirer. De krossade Holberts skalle och skar bitar ur kropparna på de båda innan man brände ihjäl dem på en öppen eld medan åskådarna släckte törsten med lemonad och whisky.

Lynchningarna byggde oftast på lösa rykten eller triviala händelser, som när Jeff Brown 1916 råkade stöta till en vit kvinna då han sprang till tåget i Cedarbluff, Mississippi, eller när Jesse Thornton 1941 inte tilltalade en polis som ”Mister” i Luverne, Alabama. Fotografier från lynchningarna vittnar om att de var ett populärt folknöje. På en bild från en lynchning poserar ett gäng glada vita män med en svart man som de strax ska tortera ihjäl. En av dem använder den svarte mannens axlar som benstöd medan han sitter i en stol.

Den typiska lynchningsbilden är dock tagen strax efter avrättningen och visar en festande folkhop kring ett sönderbränt, stympat lik hängande från ett träd. De var populära vykort ända fram till andra världskrigets slut. Det är den ”strange fruit” Billie Holiday sjunger om i den klassiska låten med samma namn.

Berättelser om de cirka 4400 hittills kända lynchningarna av amerikaner av afrikanskt ursprung – till det ska läggas flera tusen hispanics, asiater och människor från ursprungsbefolkningens olika stammar – efter inbördeskrigets slut 1865 är fulla av makabra detaljer som vittnar om rasismens avhumanisering. De hämtade näring ur en brutal vitmaktfilosofi som rättfärdigades av myten om afroamerikaners ”djuriska natur” och instinktiva våldtäktsbegär på vita kvinnor.

Idag återkommer samma rasistiska myter om framförallt flyktingar från Mellanöstern i svenska nätforum. I våra massmedier talar politiker om tiggare och invandrare som kostnader, inte om dem som människor med samma rättigheter som vi själva. Som att de lever i självförvållat ”utanförskap” i stället för att de särbehandlas på en segregerad arbets- och bostadsmarknad. En undertext om dem som parasiter och rovdjur utkristalliseras samtidigt som rasister putsas upp som ”invandringskritiker”.

Därför är nyinvigda National Memorial for Peace and Justice, i Montgomery, Alabama, en viktig påminnelse om rasismens konsekvenser. Museet över slaveriet och offren för vitmaktterrorismen i den amerikanska Södern är ett svar på de senaste årens debatter och protester kring monumenten över det vita sydstaternas hjältar. Det blev världsnyheter efter augustikravallerna 2017 kring statyn av Robert E Lee i Charlottesville, Virginia.

Grundaren för det nya museet, advokaten och medborgarrättsaktivisten Bryan Stevenson, hämtade förebilderna från Förintelsemonumentet i Berlin och Apartheidmuseet i Johannesburg. I mitten av museet finns en nedsänkt gång, på vilken åskådaren kan vandra in bland 800 upphängda järnkolonner. Kolonnerna bär namnen på amerikanska counties och deras lynchningsoffer. Gången sluttar sakta neråt så att man till slut, likt de vita åskådarna på lynchningsbilderna, hamnar under offren. När det regnar färgar järnkolonnerna vattnet rostrött. Som om de blödde.

Stevenson är ättling till slavar och har hela sitt liv som advokat kämpat mot rättssystemets särbehandling av svarta via organisationen Equal Justice Initiative (EJI). Ett av EJI:s mest uppmärksammade fall var Anthony Ray Hinton, som friades 2015 av en enig Högsta Domstol efter att ha suttit fängslad i 28 år som dödsdömd i Alabama, oskyldigt fälld för två mord av en helvit domstol. På museet har därför det ojämlika rättssystemet en egen avdelning, där också de slavliknande förhållanden i den till stora delar privatägda fängelseindustrin kritiseras. Det sistnämnda skildrades häromåret i Ava Du Vernays uppmärksammade dokumentärfilm 13TH.

The National Monument or Peace and Justice är alltså inte ett museum över brott mot mänskligheten i det förgångna utan över pågående rasistiska förbrytelser. Idag begås åtskilliga mord och övergrepp på afroamerikaner antingen av vita poliser eller av beväpnade vita medborgare som ansett sig hotade av obeväpnade svarta. Myterna som rättfärdigar det vita våldet är inte lika vulgära till uttrycket som förr, men de är lika verkningsfulla.

De iscensätts i nyhetsprogram och i dokushower som långköraren COPS (1989– ), där man konsekvent ignorerar ekonomisk och annan brottlighet i över- och medelklassen för att helt fokusera på våldsbrott i underklassen, som domineras av hispanics och afroamerikaner.  En ofta parodierad klichébild är vita poliser som jagar och med våld tvingar ner en svart, knarkpåverkad yngling i trasiga kläder på marken.

Uppmärksamheten för den kvardröjande rasismen i USA kan förhoppningsvis också öppna för att landet tar itu med sin allra mörkaste historia, den om folkmordet på ursprungsbefolkningen. Siffrorna är osäkra, men det kan ha bott uppemot 18 miljoner i området som idag kallas USA innan européerna invaderade. Numera återstår 2,5 miljoner, ofta fattiga och utslagna i reservat på obrukbar mark. Det är hög tid även för deras upprättelse.

© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-06-19.

The National Memorial for Peace and Justice:
https://eji.org/national-lynching-memorial

Interaktiv hemsida om lynchningshistoriken i USA:
https://lynchinginamerica.eji.org/listen

En nyligen avslutad studie av lynchningshistoriken i USA:
https://lynchinginamerica.eji.org/report-landing