Nationens kropp

hamilton_i_nationens_intresse_11Hjälten blir ett monster i den västerländska martyrsagan om mannen som drar ut i strid för att skydda nationen. Från korsfararen, kolonialkrigaren och västernhjälten till våldsmaskinen Hamilton. Michael Tapper ser hur Anders Behring Breivik speglar sin självbild i andra män med rätt att döda.

När Gellert Tamas år 2002 publicerade reportageboken Lasermannen: En berättelse om Sverige mottogs den i hyllande ordalag som en angelägen rapport om 1990-talets aggressiva högerpopulism från uttalade nynazister till riksdagspartiet Ny Demokrati. Han pekade också på en tystnadens konsensus kring rasismens obefintlighet i Sverige som bland annat lade locket på diskussioner kring arbetsmarknadsrapporter om invandrares höga arbetslöshet och gjorde det svårt att driva åtal om hatbrott. Idag möts rättegångarna mot Anders Behring Breivik och Peter Mangs också med tystnad eller rent av trivialisering när det gäller kopplingen mellan deras brott och högerextremismens föreställningsvärld.

Något har hänt med värderingarna i samhället, och det är ingen långsökt gissning att det är resultatet av just den normalisering av högerpopulismens idéer som Tamas varnade för. Därför är det väsentligt att titta närmare på den fascistiska traditionens populära uttryck i dagens europeiska högerextremism och populism. Mest anslående är kanske bristen på ideologiska källor och konturer. Många har säkert förvånats över hur den antiislamiske korsriddaren Breivik i ett öppet brev ville rekrytera antisemiten Mangs för sin sak. Historiskt sett är emellertid sådana motsägelser är inte ovanliga.

På 1990-talet uppstod en fiendens-fiende-allians mellan högerextrema Sveriges nationella förbund, norska broderorganisationen Folkets motstandsbevegelse och Radio Islam. För några år sedan syntes före detta Ku Klux Klan-ledaren David Duke på en förintelseförnekarkonferens i Iran. På senare tid är däremot den antiislamiska retoriken mer framträdande inom extremhögern, sannolikt efter framgångsmodell från franska Nationella fronten och Dansk folkeparti.

I år försökte English defence league med sina nordiska kollegor rekrytera feminister och hbtq-aktivister från svenska Pridefestivalen för sin sak genom att demonstrera mot muslimskt köns- och sexförtryck. Det blev en närmast surrealistisk manifestation från en rörelse som är extremt patriarkal, sexistisk och homofob och vars medlemmar fram till bara för något år gjorde det till en hederssak att spöa upp deltagare vid just sådana festivaler.

Samtidigt sökte Breivik kalla in sin arabisk-muslimske fiende Najmuddin Faraj Ahmad, alias mulla Krekar, som vittne i rättegången. Högst logiskt eftersom de delar samma ideologi fast utifrån motsatta perspektiv. Högerextremister behöver varandra som bekräftelse av sina respektive skruvade världsbilder, också de i motsatta fiendeläger.

Författaren Henrik Arnstad skrev under Breivikdebatten i en Dagens Nyheter-artikel om hur den svenske nazistledaren Sven Olov Lindholm redan 1938 talade om nödvändigheten ”att slopa både namn och symbol, för att inte tala om stövlar, koppel och Hitlerhälsning”. Med utanpåverket borta skulle tankegodset kunna överleva och stöpas om i nya uttrycksformer som till synes saknade samband med den tyska nazismens folkmordspolitik. Oddsen för att lyckas med detta har förbättrats av att den antiintellektuella och opportunistiska fascismen till skillnad från liberalismen och socialismen inte beväras av någon ideologisk tydlighet.

Idag lever högerextremismens ideologi främst i en populärkulturell tradition om manliga martyrer som frivilligt och ofta på eget mandat drar i strid för att skydda den egna nationen – och i förlängningen den västerländska civilisationen. Som jag visar i min avhandling Snuten i skymningslandet kan man spåra kontinuiteten i den västerländska martyrsagan från antikens Grekland till dagens polishämnare via bland andra korsfararen, kolonialkrigaren, västernhjälten och privatdeckaren. Dessa har genom historien stått som självsvåldiga hämnare – vigilanter – och gränsriddare mot såväl den barbariske utländske fienden som det inre förräderiet.

Förutom det rent fysiska hotet, är fienden också sinnebilden för en skräckinjagande moralisk gränsupplösning gentemot en föreställd patriarkal normalitet i den egna, etniskt homogena folkgemenskapen baserad på nation, tro, lag och kärnfamilj. Då påstods folk och nation förenas av ras, idag av kultur. Men hotbilden är densamma: barbarernas maktövertagande genom invasion, okontrollerad invandring, infiltration eller genom att de helt enkelt tar våra kvinnor. Förrädaren är den som medvetet eller inte hjälper fienden eller helt enkelt går över till andra sidan.

I västernmyten förvildades varje europeisk man och kvinna som ingick en sexuell förbindelse med en indian. Eller dödades efter att brutalt ha utnyttjats. Se bland annat John Fords Förföljaren (The Searchers, 1956). Det känner vi också igen från Nazitysklands rasförräderilagar och från det latenta våldtäktshot mot unga vita kvinnor i den etniskt mixade storstadsdjungeln som är gemensam för högerextrem propaganda och kriminalfilmer alltifrån Death Wish från 1974 till Beck: Den svaga länken från 2007. Breiviks ”galna” världsbild grundar sig helt enkelt på en väl etablerad och normaliserad berättartradition med långa historiska rötter. Högst levande än idag.

Hoten skiftar förstås över tid och har efter den 11 september 2001 främst varit en terrorist, som i högerkanalen Fox TV:s nyss avsomnade 24. Centralt i myten är vigilantens våldsaristokratiska rätt och plikt att försvara civilisationen. Han stiger genom sina särskilda egenskaper – andliga och fysiska superkrafter – upp till sin rättmätiga övermänniskoposition från folkdjupet ur ett kall att rädda nationen. Denna socialdarwinistiska logik ger honom också rätten till makt och att sätta sig över vanlig moral, till exempel att döda. Motsvarande blir kriget en kollektiv och karaktärsdanande dygd som manifesterar det egna folkets härskarrätt. Handlingskraften och särskilt det skoningslösa våldet snarare än idéerna är såväl den klassiska fascismens och nazismens som den moderna högerextremismens främsta uttryckssätt.

Breiviks måltavla var de norska socialdemokraternas ungdomsförbund, ”landsförrädarna” som inte bara hade bejakat mångkulturalismen och jämlikhetstanken i teorin utan också praktiserat överlöpningen i handling genom att sexuellt beblanda sig med ”de främmande”. Särskilt hatisk var han mot den norska journalisten Marte Michelet. Hon ansågs som ansvarig för indoktrineringen till etnisk blandning på Utøya och hade dessutom praktiserat sitt förräderi genom att skaffa barn med svensken Ali Esbati, som Breivik betecknade som en berber trots dennes iranskfödda föräldrar.

Massakern var den omsorgsfullt fysiskt och mentalt stridstränade Breiviks heliga krig mot en förhatlig utopi där gränserna upplösts mellan ”vi” och ”dom” såväl när det gäller klass och kön som etnicitet. Hans internetpublicerade manifest ”2083: A European declaration of independence” var inte nog. Våldshandlingen såg han som det konkreta stridsropet.

Högerextremisters utopier formuleras oftast i drömmen om att återupprätta en svunnen guldålder. Mussolini hade antikens Rom som sin nationalhistoriska referenspunkt, Hitler lutade sig mot det tysk-romerska kejsardömet och Bismarck. Breivik har korsfarartiden. Han deklarerade till och med att han ingick i ett nätverk av moderna, högerradikala tempelriddare, och i rättssalen grät han över en fantasypimpad riddarbild. Det var min första association till Jan Guillous romanvärld. Den andra fick jag när det framkom att Breivik hade designat en egen militäruniform med utmärkelser och allt som han velat bära under rättsprocessen. Hans plan såg ut att ha hämtats från tv-filmen Förhöret från 1989, ett appendix till den första Hamiltonfilmen Täcknamn: Coq Rouge baserat på ett kapitel ur Fiendens fiende – båda från samma år.

Hamilton förhöretHamilton kallas här till ett förhör i konstitutionsutskottet och hans framträdande föregås av en mediecirkus i vilken han på grund av sin i hemlighet sanktionerade avrättning av Stig Bergling hängs ut som kallhamrad mördare. Men något händer när han kliver in rättssalen i en uniform proppad med utmärkelser och bemöter alla invändningar med upphöjt politikerförakt och självrättfärdiga argument om att han handlat i nationens intresse. Uniformen sätter maskulin auktoritet och legalitet bakom hans ord. Han vinner slaget om verkligheten, vänder maktförhållandena och blir folkhjälte. Nu är det han som framstår som nationen – den spontana folkviljans naturliga förkroppsligande och ledargestalt – medan politikerna avslöjas som verklighetsfrämmande dårar. Ungefär så tror jag också Breivik tänkt sig sitt scenario. En typiskt fascistisk våtdröm.

Arn-berättelserna är i och för sig intressanta som korrektiv till föreställningen om de europeiska nationalstaternas uppkomst. Men mer relevant för belysningen av den moderna fascistiska sagan är Hamilton, vars militärindustriellt stridstränade kropp står i ständig tjänst hos nationen. Och mer än så. Som Yvonne Tasker skriver i sin klassiska actionfilmstudie Spectacular Bodies blir actionhjältens superkropp ett med nationen i konfrontation med fienden. För Hamilton slutar det emellertid inte lyckligt. Efterhand blir han alltmer vanställd av både psykiska och fysiska ärr och hjältesagan övergår i skräckberättelse. Och här anknyter Guillou till de ambivalenser kring den muskelskulpterade manliga kroppen som alltid gått hand i hand med dess nationella upphöjelse.

Krigares, elitatleters och inte minst kraftsportsutövares kroppar har sedan bodybuildingpionjären Eugen Sandows dagar kring sekelskiftet 1900 ifrågasatts som fabricerade och dekadenta. Idag omgärdas proffsidrotten av ständiga dopingskandaler. Supersoldater med hjälp av kemiska preparat och genterapi är inte bara ett ämne i science fiction och superhjälteserier utan en högst verklig del av dagens försvarsforskning.

Temat om den förkonstlade hypermaskuliniteten som modernt monster och ibland även latent fascist går igen i skildringar av seriemördare och psykopater från Taxi Driver från 1976, till American Psycho från 2000. Därför har det varit viktigt att associera hjältekroppen med natur och naturlighet medan fiendens är en dekadent och fabricerad produkt. Som kontrasten mellan amerikanske Rockys och sovjetiske Ivans träningsförberedelser i Rocky IV (1985).

Hemsökt av sin amerikanska Navy Seals-träning i att tortera, skada och döda börjar Hamilton med början i den tredje romanen, I nationens intresse från 1988, se sig själv som ett monster: varulv, vampyr, levande vapen från Frankensteins laboratorium men kanske allra tydligast som en vigilante besläktad med Dirty Harry. Snarare än att representera civilisation och moral kommer därför hans superkropp vid romanseriens slut att stå för fiendens traditionella egenskaper: nihilism, barbariskt våld, dekadens och svekfullhet. Hans karriär ändas också med att han blir landsförrädare och seriemördare av sina egna Säpo-medarbetare.

hamilton stormare_h

I filmerna har man inte för en sekund berört denna växande ambivalens inför huvudpersonen. Tydligast saknas det i den internationella satsningen Hamilton från 1998. Medan romanförlagorna Ingen mans land från 1992 och Den enda segern från 1993 skildrar Hamiltons växande vansinne och drar paralleller mellan nazitidens krigsförbrytelser och hans massaker på några kärnvapensmugglare (med efterföljande förintelse av deras kvarlevor), rättfärdigas hans våld i filmen som ett nödvändigt svar på hotet från den psykopatiske vapenhandlarskurken Hawkins. Förarbetet med filmen ledde också till att Guillou bröt allt vidare samarbete och stoppade planerna på en filmatisering av I nationens intresse.

Den nya filmtrilogin 2012–13 inleddes just med en nytolkning av just I nationens intresse, och förhandssnacket kretsade kring Persbrandts egen superkropp, tränad av Navy seals, svenska specialstyrkan SSG och kampsportinstruktören David ”D-Flex” Seisay. Men också om glappet mellan skådespelaren, kroppen och rollen. ”Jag älskar kola och rånare”, var en flitigt citerad replik av skådespelaren när han vid upprepade tillfällen under inspelningen fälldes för narkotikabrott i sällskap med kända kriminella på Stockholms nattklubbar.

Det framkom också att han varken hade gjort lumpen eller i övrigt hade mycket gemensamt med sin rollfigur. Till skillnad från omskrivna duster med tidigare filmproducenter var dock Guillou belåten med både filmteamet och huvudrollsinnehavaren. Så här ville Guillou se honom, kanske just för att hjältens alla tvetydigheter etablerats så tydligt redan i förhandssnacket. Nye film-Hamilton var ingen söndagsskolekammad scout för flaggviftarna, inte heller någon glamouriserad Swedish Badass för högerextremisterna så som Persbrandts Gunvald Larsson blev i fankulturen kring Beckfilmerna. Men hur blev resultatet?

Hamilton_I_Nationens_intresse 5Hamilton – I nationens intresse hade premiär den 13 januari 2012 och nådde trots ljummen kritik en halv miljon biobesökare, det bästa resultatet sedan Vendetta. En bidragande orsak till publikströmmen var parallellerna till Sveriges olika vapenexportaffärer sedan Bofors korruptionsskandaliserade handel med Indien på 1980-talet. Under filmens tid på biorepertoaren fick det förnyad aktualitet med den så kallade Saudiaffären, avslöjandet om att Sverige och Saudiarabien hade ett långvarigt försvarssamarbete under olika regeringar och under delvis hemliga och regelvidriga former. Sveriges vandring från mönsterland till monsterland överensstämmer på så sätt med Hamiltons personliga resa i filmen.

Öppningsbilden till I nationens intresse ekar vagt av Francis Ford Coppolas motsvarande inledning till Apocalypse Now från 1979. Vi ser inget av brinnande byar eller söndertrasade kroppar, men vi hör ett avlägset krigslarm och helikoptrars hovrande. Den sovande Hamiltons mardröm är vår när Sveriges profil i världen har förbytts från politisk och ekonomisk solidaritet till att förknippas med Fort Europa, Lundin Petroleum, Swedfund, vapenexport och andra skrupelfria förbindelser med dubiösa regimer.

Danska Kathrine Windfeld, som regisserade filmen, kan ha haft debaclet kring Janus Metz Pedersens dokumentär Armadillo från 2010 i bakhuvudet. Denna omdebatterade dokumentära publiksuccé i hemlandet var för många ett chockerande uppvaknande om de egna NATO-truppernas rasistiska hållning och tvivelaktiga stridsinsatser i Afghanistan, där även Sverige har militära förband.

Den polskfödda läkaren Maria Solska betraktar sin älskare Hamiltons oroliga sömn med inkännande blick, men han viftar bort ämnet när han vaknat. Snart förstår vi att Hamiltons liv är byggt på bedrägeri och svek, inte bara i kampen mot nationens utpekade fiender utan också privat – för sina närmaste likväl som inför sig själv. Han lever en lögn och även kroppen är bedräglig.

hamilton i nationens intresse 3En tidig signal om det får vi när Hamilton och Maria stiger upp ur sängen och nakna blickar ut genom ett fönster mot ett vykortsvackert Stockholmspanorama i gryningen. I en typisk actionfilm i high concept-stil som den här hade det varit ett utmärkt tillfälle för en erotiskt kittlande scen med två välskulpterade nakna kroppar i het omfamning och dekorativ Sköna Hem-inramning, gärna till ackompanjemang av trendig poplåt. Istället ser vi kropparna förvrängda genom glasspeglingar, och när Hamilton dyker upp efter flera månaders undercoverarbete hos vapensmugglare i Centralasien för ett nytt kärleksmöte upprepas iscensättningen.

De nattliga mötena med visuellt dissonanta undertoner anknyter till romanernas monstersymbolik, och Hamiltons mordimpulser väcks när hans chef i ett telefonsamtal efter älskogen sår misstankar om att Maria skulle kunna vara en utländsk agent. I romanen är Hamiltons kvinnliga offer en tillfällig förbindelse, och mordet har ingen koppling till spionintrigen.

När filmens Hamilton halvt i sömn och i drömmen om sina agentbedrifter i fält mördar Maria är det med en till omedvetenhet intränad stridsreflex. Personligen är det dock en katastrof eftersom han just beslutat sig för att lämna sin tjänst för gott och börja ett nytt liv tillsammans med henne. Likt skräckmytens varulv – ett tema i romanen – är han dock dömd av sin stridsprogrammering att döda den han älskar mest, men den försåtligt infiltrerande bestialiteten är nu inte längre förknippad med främmande kulturer. Talande nog fördröjer filmen uppvisningen av Hamiltons muskulösa kropp tills just efter att han städat upp efter och tvättat av sig Marias blod. Attraktionen blir därför en annan än erotisk beundran när han stiger ut ur duschen för en dröjande pose. Det vita, manliga, europeiska krigaridealet har demaskerats som sinnebilden för ett monster. Uppvisningen blir en freak show.

Hamilton i nationens intresse 1

Men sedan börjar akt två och den moraliska undertexten slirar runt 180 grader. Den samvetsrubbade Hamilton ställs nu mot den fullständigt samvetslöse stridshunden Hart på privatförsvarsföretaget Sectragon (med alla associationer till amerikanska Blackwater under Irakinvasionen 2003). De tänker genomföra ett terrorattentat mot den svenska statsledningen som ett sätt att lätta vapensanktionerna, öka exporten av krigsmaterial och underblåsa regionala konflikter, som det aktuella i filmen på Afrikas horn.

Actiondramaturgins rättfärdigande av hjältens våld är klassiskt: sätt ett monster mot ett ännu större monster, se Harry Callahan mot Scorpio i Dirty Harry, Terminator T-800 mot Terminator T-1000 i Terminator 2 – Domedagen, Hulken mot Abomination i The incredible Hulk med flera.

Nu är plötsligt Hamiltons stridsträning en eftersträvansvärd och helt nödvändig tillgång för att skydda demokratin från terrorism. Men eftersom han fortfarande har en rest av samvete som plågar honom för mordet på Maria börjar Hamilton tveka, först i Beirut med resultatet att en palestinsk medhjälpare dödas av Sectragon. Och sedan igen under uppgörelsen i finalen med Hart, som därför är nära att lyckas döda Hamiltons vapendragare i Mellanöstern. Den Bourne-inspirerade sista tvekampen Hamilton-Hart blir på så sätt en sista utdrivning av de hämmande skruplerna.

hamilton i nationens intresse 4Likt korsfararen och västernhjälten före honom stiger Hamilton upp ur stålbadet, renad och återfödd av våldet och blodet. Han har värnat Sverige mot den yttre fienden Hart och Sectragon likväl som den inre, det vill säga Sectragons svenska samarbetspartners, den korrupte försvarsministern och vapendirektören. Svenska regeringen – politisk färg okänd, alternativt likgiltig i denna tid av nyliberal hegemoni – förblir emellertid obefläckad av det individuella sveket. Också det en reaktionär kliché som hänvisar all samhällsröta till enskilda rötägg för att undvika systemkritik.

Den sista pusselbiten i försoningen är slutscenen med Liv Mjönes höggravida kriminalare Johanna Runestam, en kvinnlig version av romanernas Rune Jansson. Här förklarar Hamilton för henne att ”Maria dog för att jag är den jag är”. Han har försonats med sitt monster. Därmed är han också dömd till utanförskapets martyrium i civilisationens gränsland, dömd att balansera på en knivsegg mot barbariet för att kunna bekämpa fienden. Han gör det för att vi andra kan bevara vår idyll och mänsklighet. Johanna ger honom sanktion å allas våra vägnar, också framtida generationer och sitt eget kommande barn.

Hamilton kör i slutbilden iväg i nattens skydd på nya uppdrag i nationens intresse. Mannen som tar på sig skitjobbet vi andra inte vill ta i eller ens veta om. Han är ”God’s lonely man”, som Travis Bickle i Taxi Driver. Och Dirty Harry Callahan, Batman, Lasermannen John Ausonius, Peter Mangs och Anders Behring Breivik. Hjälte. Martyr. Monster.

© Michael Tapper, 2012. Publicerad i FLM, nr. 17–18, 2012, s. 98–106.

Texten är ett kortat utdrag ur antologin Solskenslandet 2, se Essäer.