När Ingmar Bergman blev populär

Klichéuppfattningen om Ingmar Bergman är att han av sin samtid ansågs vara en dystergök, nästintill obegriplig, för folket på gatan. Tills han gjorde Scener ur ett äktenskap (1973). Eller Fanny och Alexander (1982). Men det är en myt lika felaktig och långlivad som hans egna påståenden om att kritikerna förföljde honom. I själva verket hade han, likt de flesta konstnärer, varierande framgångar hos såväl kritiker som publik. En tidig succé i båda lägren kom 1952. Han mindes den så här:

”Den gick som fan. Det var bland det bästa jag varit med om, detta att gå utanför foajén på sjuföreställningen på Röda Kvarn och plötsligt höra, att folk skrattade så de tjöt. Det var första gången i mitt liv som någon skrattade åt någonting som jag gjort, att de skrattade på det sättet.”

Filmen var Kvinnors väntan. Med den blev han älskad av den breda publiken för en film som var helt och hållet hans, både skriven och regisserad. Ett par år senare upprepade han publikframgången med En lektion i kärlek, också den en erotisk salongskomedi. Filmerna visade att han hade förmågan att gå en jämn match mot den svenske mästaren i genren: Hasse Ekman.

Men Bergman misstrodde snart publiksiffrorna som ett mått på konstnärlig framgång. Harry Schein, då kritiker på prestigetidskriften BLM, hade kallat En lektion i kärlek för en likgiltig film – den värsta kritik en konstnärligt syftande regissör kunde få. Efter festivalpriset i Cannes 1956 för Sommarnattens leende växte utlandsintresset, och med det Bergmans ekonomiska makt på svensk Filmindustri. Han krävde då att få göra en film helt utan kompromisser.

Resultatet blev det internationella genombrottet Det sjunde inseglet (1957) och början på en rad verk som gav Bergman rykte som en av världens främsta filmkonstnärer: Smultronstället (1957), Ansiktet (1958) samt de Oscarsbelönade Jungfrukällan (1960) och Såsom i en spegel (1961).

Mitt i framgångsvågen formulerade han manifestet ”Varje film är min sista film” (1959), där budordet ”Var alltid underhållande” kompletterades med ”Du skall alltid följa ditt konstnärliga samvete” – en reservation för konstnärlig integritet. Men vad hjälpte väl det när Tystnaden blev en kassasuccé med nästan 1,5 miljoner biobesökare, 20 procent av Sveriges 7,5 miljoner invånare 1963. För då menade Bergman att majoriteten kommit av fel skäl, nämligen censurskandalen kring filmens sexskildringar. Högst troligt med tanke på att endast cirka 100 000 köpte biljett tre år senare till hans kanske främsta verk: Persona.

Lösningen blev att arbeta inom det nya massmediet tv. Där fanns både oinskränkt konstnärlig frihet och möjligheten att nå en masspublik. År 1967 flyttade Bergman till Fårö och grundade produktionsbolaget Cinematograph för att dels producera biograffilm på 35mm-film till den internationella biomarknaden, dels att producera drama i det billiga 16mm-formatet för tv.

Han var långt ifrån en nybörjare inom mediet. Mellan 1957 och 1964 hade han levererat en stadig ström av såväl klassiska som moderna pjäser i tv-uppsättningar. Nu ville han både skriva och regissera originalproduktioner avsedda för det nya mediets konstnärliga förutsättningar. Tajmingen var perfekt eftersom hans gode vän, författaren och teaterchefen Lars Löfgren, utsågs till tv-teaterchef året därpå, 1968, och fick stora resurser att förverkliga sina visioner i det nystartade TV2. De kom att samarbeta på Cinematographs samtliga tv-produktioner fram till skatteaffären 1976.

Bergmans tv-debut som producent-regissör-manusförfattare med tv-dramat Riten sändes simultant i Sverige, Norge och Danmark den 25 mars 1969. Tittarframgången säkrades med provokativa uttalanden som i storstadspressen vållade krigsrubriker, bland andra ”Bergman varnar för TV-pjäsen ikväll” och ”TV-chock ikväll!” Kommande dagar böljade debatten, först till löpsedlar som ”Stoppa Bergman!” och ”Ingen begrep Bergman”. Efter kritikernas lovord bytte man emellertid tonart till: ”Riten fick lysande kritik i hela Skandinavien” och ”Undran och beundran efter Riten på TV”. Bergman hade blivit ett säljande namn i tv-tablån.

Därefter följde dokumentären Fårödokument med tv-premiär nyårsdagen 1970 till en publik på två miljoner. Bergman visade en helt ny sida av sitt konstnärskap, nu som samhällsengagerad debattör för glesbygden Fårö, och filmen väckte respekt hos såväl kritiker som den breda allmänheten. Den 28 oktober samma år fick han förnyad framgång med äktenskapsdramat RESERVATET.

Tv-pjäsen med Gunnel Lindblom och Per Myrberg som det materiellt framgångsrika men relationskrisande överklassparet Anna och Andreas Fromm regisserades av Bergmans kollega Jan Molander. Men för samtida press betraktades resultatet ändå som hundra procent Bergman, och den som läser manus kan snabbt konstatera att Molander varit texten bokstavstrogen. Reservatet blev Bergmans internationella genombrott som tv-dramatiker, då den blev Sveriges bidrag i Europeiska Radio- och TV-unionens Eurovision-satsning på dramaproduktioner som distribuerades till samtliga medlemsländer.

Rollistan kantades av Sveriges då största teaterskådespelare, vilket fick 1,2 miljoner tittare här hemma och cirka 50 miljoner i resten av Europa att flockas framför tv-rutan. Därutöver gjordes två engelskspråkiga nyinspelningar under titeln The Lie, en 1971 i brittiska BBC:s dramaserie Play for Today och en 1973 i amerikanska CBS. Den senare belönades med tre Emmy.

Både i Sverige och utomlands överöstes Reservatet av lovord för den äktenskapsskildringen. Kritikernas nyckelord var ”enkelhet”, som i rubriken ”Bergman med en utsökt enkelhet i berättandet”. Om det finns en tidpunkt då Bergman blev folklig eller folkkär – eller hur nu medieflosklerna för en av masspubliken känd och uppskattad person lyder för tillfället – så var det där och då.

Att han floppade året därpå med USA-producerade biofilmen Beröringen blev något av en parentes i framgångsvågen. För under 1971 drog han åter stor publik med Dramaten-uppsättningen av Lars Forssells Show, en hyllning till den provokativa, amerikanska ståuppkomikern Lenny Bruce som även tv-sändes. Och från samma scen gjorde han en hyllad Europa-turné med Henrik Ibsens Vildanden.

Till det ska läggas att Bergman samma år tilldelades filmvärldens mest prestigefyllda priser för sin samlade filmproduktion: Irving Thalberg Memorial Award på Oscarsgalan och Career Golden Lion på Venedigfestivalen. I Sverige märktes emellertid den nyvunna populariteten främst på att Bergman blev en flitig gäst i diskussions- och underhållningsprogram. I radio kunde man höra honom prata om existentiella frågor med både filosofiska och religiösa förtecken, och i Lasse Holmquists populära tv-show PÅ PARKETT hyllades han den 12 juni 1971 med ett 75 minuter långt specialprogram ägnat åt hans liv och karriär. Det senare blev så uppskattat att man den 14 augusti sände ett PÅ PARKETT EXTRA med ytterligare 45 minuter om och med Bergman. (Båda finns tillgängliga på Öppet arkiv.)

Alla vill bli sedda, antingen fruktade, hatade eller omtyckta. Bergman hade varit alla tre men blev nu också populär. Bilden av honom som en skitviktig posör och demonregissör ersattes med en mer nyanserad och positiv framtoning. Att han också var en betydande kulturpersonlighet i världen bekräftades slutgiltigt i en specialsändning den 2 augusti 1971 från Stockholm av amerikanska The Dick Cavett Show, som också visades i svensk tv. Bergman var lika avspänd och charmerande som i På parkett och överöstes av beröm från den synbart devote programledaren, som introducerade honom som ”en av de mest beundrade och definitivt en av de mest dyrkade männen i filmvärlden”.

Då stod Bergman på tröskeln till Hollywood för att, på begäran av superstjärnan Barbara Streisand, skriva och regissera en filmversion av Franz Lehárs operett Den glada änkan. Projektet skotades två år senare, men manuset finns kvar i Ingmar Bergman-arkivet och kommer förhoppningsvis att publiceras som en del i Norstedts bokserie med tidigare outgivna Bergman-texter. I stället satsade Bergman sitt sparkapital på 750 000 kronor plus en dryg halvmiljon från Svenska Filminstitutet på Viskningar och rop, som 1973 markerade hans konstnärliga comeback på bio. Filmen blev dessutom hans kommersiellt dittills största framgång i USA och visades till och med på drive-in-biografer, där skräck och action annars var stående på menyn.

Bara några veckor senare gjorde han åter tv-succé med den numera klassiska serien Scener ur ett äktenskap. Den drog 2–2,5 miljoner tittare per avsnitt i Sverige och följdes 1975 av den lika lyckosamma tv-produktionen av W.A. Mozarts opera Trollflöjten. Båda blev internationella storsäljare på bio. Framgångarna på tv hjälpte inte bara honom att återkomma som konstnärlig betydande filmskapare på biograf, utan gjorde också honom till en stilbildare inom tv-mediet. Dessutom grundmurat populär på ett sätt som han inte varit i sin tidigare karriär.

© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-07-14.