”Shit Show at the Fuck Factory” lyder den obetalbara rubriken på ett avslöjande reportage om familjen Roys konkurshotade medieimperium Waystar Royco, och med tanke på den svavelosande jargonen i aktuella serien Succession är rubriksättarens formuleringskonst mitt i prick. Hack i häl på den just avslutade HBO-serien Trust kommer ännu en skoningslös skildring av en dysfunktionell klan ur den rikaste procenten av världens pengaövergödda toppskikt. Skillnaden mellan serierna är 45 år i tid och ljusår av kulturella ambitioner.
Om familjen Getty i Trust är 1900-talets motsvarighet till renässansens Borgia, så ter sig rötäggsfamiljen Roy i Succession som 2000-talets ättlingar i rakt nedstigande led till huvudpersonerna i Alfred Jarrys grovkorniga härskarsatir Kung Ubu (1896). De hänger sig inte bara med liv och lust åt samvetslös egoism och samtliga sju dödssynder, de gör det dessutom utan spår av civiliserad polityr.
85-årige patriarken Logan (Brian Cox) är familjens alfa-skitstövel som ser till att behålla foten långt upp i arslet på alla sina presumtiva tronföljare även när han går ner för räkning i en stroke. Undra på det när man lär känna barnen i familjens successionsordning. Ingen av dem visar tecken på affärsbegåvning eller på någon begåvning alls, för den delen.
Kronprinsen Kendall (Jeremy Strong) är en rehabiliterad knarkare som försöker dölja sin osäkerhet bakom en genomskinlig mask av hårdkokta manér och självsäkra poser. Som vi kan konstatera redan i öppningsscenen till avsnitt ett, går det inte särskilt bra. Hans yngre bror Roman (Kieran Culkin) saknar Kendalls maktambitioner och är främst med i bolagsstyrelsen för att kunna fortsätta sitt hämningslösa pojkrumsliv både under och efter arbetstid. I en scen masturberar han vid kontorsfönstret +30 våningar över gatan medan han ser ner på sina mediekonsumenter. En passande sammanfattning av hans och familjens oförställt föraktfulla hållning till omvärlden.
Lillasyster Siobhan (”Shiv”, spelad av Sarah Snook) vill gärna framstå som vuxnare och mer empatisk än bröderna, men det visar sig snart vara en tunn fernissa för hennes egna maktambitioner. Hon backas upp av slipprige fästmannen Tom (Matthew Macfayden), som kameleontsnabbt skiftar mellan lismande inställsamhet och översittarmanér beroende på maktförhållandet till den han pratar med. I periferin svävar mer skissartat tecknade personligheter som alla förefaller mer sympatiska än huvudpersonerna, bland annat Hiam Abass i en bortkastad biroll som Logans beskyddande tredje fru Marcia (”Marcy”).
Förebilden till Logan Roy lär vara Rupert Murdoch, ägare till bland annat högerextrema tv-kanalen Fox News och skandalblaskor som brittiska The Sun. Med tanke på Murdochs rykte som både mediemogul och människa är associationen given. Men tv-serien framställer honom knappast som en gangster, snarare som en förkrympt själ i lyxförpackning.
Det patetiska intrycket av Logan och hans familj förstärks av tv-seriens och realityshow-inspirerade foto med blek färgskala och ostadig handkamera. Till såväl formspråk som skådespelarprestationer ser Succession ut som en DALLAS (1978–91, 2012–14) i avglorifierad tappning och med multimiljardärerna avklädda inpå bara skinnet. Ibland tappar man bort den dramatiska nerven i långa scener med dialog som dessutom saknar finess i vulgariteten. Här hade en tajtare klippning och en finslipning av manuset kunnat göra underverk.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-06-08.
Succession
Tv-serie i 10 avsnitt på HBO Nordic. Skapad av Jesse Armstrong. Skådespelare: Brian Cox, Jeremy Strong, Kieran Culkin, Sarah Snook, Nicholas Braun, Matthew Macfadyen, Hiam Abbass, Alan Ruck. Längd: cirka 1.00/avsnitt. Premiär: 2018-06-04.