Kriminalpopulismens offer

Straffen är inte stränga nog. Kriminalvården har svängdörrar. Två svepande, populistiska påståenden som under de senaste fyrtio åren manat till hårdare tag i kriminalpolitiken och rättssystemet. Under senare tid har emellertid en rad rättsskandaler pekat på hur svåra konsekvenserna kan bli när demoniseringen av kriminella och krav på handlingskraft med snabba resultat leder till att rättssystemet tummar på rättssäkerheten.

De (ö)kända fallen Keith Cederholm, Joy Rahman och Thomas Quick har i år fått sällskap av FALLET KEVIN, och nu sätter två aktuella böcker ljuset på fallet Samir Sabri respektive fallet Kaj Linna – Kalamarksmordet. Liksom i de tidigare fallen har grävande journalistik avslöjat undermåliga polisutredningar och domar byggda på svaga indicier och ännu svagare eller till och med obefintliga tekniska bevis. Är de här fallen unika? Dagens Nyheters kriminalreporter Stefan Lisinski tror inte det.

Hans lärdom av att tampas med rättssystemet i granskningen av Kalamarksmordet är att det inte räcker med att ha rätt för att få rätt. Prestige snarare än rättssäkerhet förefaller motivera den så kallade orubblighetsprincipen, enligt vilket beviskravet är omvänt:  det krävs synnerligen starka nya bevis för att få till stånd en resning. I jakten på dem måste den dömde ha en obruten envishet men också anhöriga, advokater och inte minst en engagerad journalist beredd att lägga ibland många års obetalt arbete på att göra det rättssystemet borde ha gjort från början: vända på alla stenar.

 

Räddad av en podcast

Hösten 2014 startade en amerikansk podcastserie som växte till ett kulturfenomen. Serial var grävande journalisterna Sarah Koenig och Julie Snyders löpande rapporter från deras undersökning av ett femton år gammalt mordfall i Baltimore. Offrets ex-pojkvän hade dömts, men både mordutredningen och domstolsprövningen visade på uppenbara brister.

Tekniska bevis saknades. Det fanns vittnen som hade varit till den dömdes fördel men som inte hade förhörts under utredningen. Och nyckelvittnet, som avgjorde utfallet, hade kommit med motsägelsefulla uppgifter. Att den åtalade var muslim spelade antagligen också in.

Serien fick en mångmiljonpublik. I medierna jämfördes den med dokumentärfilmaren Errol Morris klassiska The Thin Blue Line (1988), vars rekonstruerade iscensättningar av uppenbara orimligheter i bevisföringen mot en dödsdömd ledde till en omprövning av fallet och frikännande. Livstidsdomen mot ex-pojkvännen blev på samma sätt föremål för omprövning som ett resultat av det publika genomslaget för Serial.

Samtidigt i Stockholm kontaktades Aftonbladet-journalisten Anders Johansson av advokaten Sargon de Basso. Han ville få till stånd en resning i ett då 28 år gammalt fall, då 15-årige Samir Sabri dömts till rättspsykiatrisk vård för mordet på sin styvmamma. Den svenska mordutredningen uppvisade samma brister och summariska tillvägagångssätt som den amerikanska; man ville få till stånd ett snabbt domslut och ignorerade såväl teknisk bevisning som förhör av vittnen som kunde vara till den åtalades fördel.

Men för Sabri tillkom komplikationer: han hade erkänt brottet och efter frigivningen inlett en brottskarriär med inslag av narkotikamissbruk och våld. Allt talade emot en resning. Inspirerad av ”Serial” bestämde sig emellertid Johansson för att 2016 starta grävpodden Fallet, som följde hans egen oberoende prövning av fallet. När serien började hade han, liksom Koenig och Snyder, ingen aning om hur det skulle sluta; kanske skulle han bara bekräfta Samirs skuld.

Efter tretton avsnitt hade han emellertid, med hjälp av bland annat en pensionerad kriminalare och en veteran inom kriminalteknik, skaffat fram ett så stort underlag för Sabris oskuld att resning beviljades. Den 19 maj 2016 beslöt åklagaren att lägga ned åtalet, vilket betydde att Samir var frikänd och hade fått upprättelse. Ett år senare följde resningsmålet i ett ännu mer uppmärksammat fall: Kalamarksmordet.

Djävulen finns i detaljerna

En podcast spelade också en stor roll i fallet Kaj Linna. Det var nämligen efter en serie om Kalamarksmordet i kriminalpodcasten Spår 2015 som den tredje och sista resningsansökan tog skruv. Då hade det gått tio år sedan dom fallit i målet och nio sedan Stefan Lisinski börjat sin granskning i en första artikel om fallet.

Även här fanns det likheter till Baltimoremordet, bland annat i avsaknaden av tekniska bevis och ett nyckelvittne som, trots motsägelsefulla vittnesmål i både förhören och rättegången, varit avgörande för utfallet. Linna hade varit inblandad i kriminella aktiviteter, bland annat inbrott och stöld. Visserligen saknades våldsinslag i brottshistoriken, men bakgrunden var ytterligare en faktor som talade till hans nackdel.

Huvuddelen av Lisinskis bok skildrar hur åklagarens indiciekedjor faller som ett korthus vid bara en lätt kritisk granskning. Exempel: En vän till Linna saknade ett par blå arbetsbyxor. Ett vittne har sett blå arbetsbyxor på benen till någon som försvann in genom en glugg i ladugården hos offret strax innan mordet. Kaj Linna var tillräckligt smal för att kunna ta sig in genom luckan. Det blir till ett indicuim om att Kaj Linna kunde ha brutit sig in i den rånmördades bostad iförd sin väns brallor.

Omvänt fanns tekniska bevis som undanhållits rättsprövningen: Poliserna vittnade om att de inte funnit något DNA-spår på brottsplatsen. En kriminaltekniker påstod att det tydde på att mordet var välplanerat. I själva verket hade man hittat en snusprilla med DNA-spår, men det spåret följdes aldrig upp och ingick aldrig i bevisprövningen. I stället blev kriminalteknikerns påstående ännu ett indicium till Linnas nackdel.

Nyckelvittnets berättelse om en lång och märklig bilfärd med Linna fällde avgörandet. Resan skulle ha syftat till att avstyra Linnas påstådda planer om att begå det rån som slutade i ett mord. Det fanns bara en hake och som aldrig kontrollerades av polisen, och det var två samtal från vittnets mobiltelefon. Vid Lisinskis kontroll av trafikdata från basstationerna i området, visade tidpunkterna och positionsbestämningen att resan aldrig ägt rum.

Kaj Linna friades den 15 juni 2017 efter tretton år i fängelse och väntas få ett rekordstort kompensationsbelopp. Det talas om uppemot 20 miljoner, dubbelt så mycket som Joy Rahman beviljades. Samir Abri har fått sin kompensationsbegäran på tre miljoner avslagen och vänt sig till regeringen för att utverka kompensationen ex gratia, av nåd. Men pengar kan inte kompensera för rättsövergreppen, inte heller för de oroväckande brister som undergräver allmänhetens förtroende för rättssystemet och ytterst för rättsstaten, demokratins grundval.

Vad är rättssäkerhet?

Rättsstatens uppgift är att garantera rättssäkerheten, det vill säga att en person inte kan åtalas, än mindre dömas, på godtycklig grund. Ändå visar granskningen av fallen ovan, liksom tidigare resningsärenden, på ett flagrant godtycke. Tekniska bevis har spelat en liten eller obefintlig roll i ärendena medan stor vikt har lagts vid vaga, orimliga eller motsägelsefulla vittnesmål som inte synats närmre.

Än värre är att fallen ger en bild av maktmissbruk när polis och åklagare aktivt valt bort bevis och vittnen som talar till de åtalades fördel. Förutfattade meningar, lättja och en vilja till ett snabbt avslut lyser mellan raderna i mordutredningarna. Att utredningarna dessutom har kunnat hålla för en rättsprövning och leda till en fällande dom sätter sökarljuset också på åklagare, domare och nämndemän.

Samir Sabri och Kaj Linna fälldes därför att de passade in på rättssystemets bild av en förövare. Samtidigt gick de verkliga mördarna fria. Efter många år och stort motstånd beviljades de oskyldigt dömda resning, men först efter att de lyckats engagera en journalist för sin sak. Hur många sitter eller har suttit i fängelse därför att medierna inte granskat deras fall?

I spåren av de senaste årens uppmärksammade resningsärenden har därför olika krav på stärkt rättssäkerhet debatteras. Mest konkret är förslaget till ett från rättssystemet oberoende resningsinstitut. I Norge, Danmark och Storbritannien, som alla har en sådan instans, är chansen att beviljas ett resningsmål avsevärt större än i Sverige.

Kravet på ett resningsinstitut har länge drivits av ett flertal jurister, bland andra advokaten och tidigare riksdagsledamoten Peter Althin, men också Kaj Linna med stöd av Stefan Lisinski.  Efter Linnas frigivning anslöt sig Högsta domstolens ordförande Stefan Lindskog till kravet. Emellertid har ingen justitieminister under de senare decennierna – varken Thomas Bodström, Beatrice Ask eller Morgan Johansson – visat något som helst intresse för frågan. Förslaget är helt enkelt inte politiskt korrekt i kriminalpopulismens tidevarv.

Böckerna

True crime är en publikt växande genre med släktskap till både det journalistiska reportaget och polisgenren i roman och film. Ett ledande namn i Sverige är Dick Sundevall, känd för sina prisbelönta reportage om fallet Joy Rahman och sin Guldspade-belönade bok Tre bröder om justitiemordet på Orhan, Önder och Öscan Yildiz. Även Anders Johansson Guldspade-belönades för sin poddserie Fallet, om Samir Sabri, och Stefan Lisinski lär ligga bra till för sin bok om Kalamarksmordet.

För er som inte är bekanta med genren låter närstudier av polisutredningar och domstolsförhandlingar kanske inte som något som får blodet att koka. Men när Johansson i Fallet Samir och Lisinski i Att ta ett liv börjar nysta i såväl brister som maktmissbruk i rättssystemet och vilka förödande konsekvenser det får för de oskyldigt dömda, då är det svårt att lägga böckerna ifrån sig. Det är ingen slump att några av våra bästa kriminalförfattare har en bakgrund i journalistiken: Per Wahlöö, Jan Guillou, Anders Roslund med flera.

Anders Johansson & Samir Sabri, Fallet Samir, Stockholm: Ordfront.
Stefan Lisinski, Att ta ett liv: fallet Kaj Linna – Kalamarksmordet, Stockholm: Mondial.

© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-12-29.