I rännstenen till gräddfilen

I Edward St. Aubyns femte och sista självbiografiskt baserade roman om Patrick Melrose, Till slut, är titelpersonen på sin mors begravning. Till en av gästerna förklarar han sakligt att mammans död är det bästa som hänt honom, med tillägget: ”ja, sedan min fars död”. Om hans namne Patrick Bateman i AMERICAN PSYCHO (2000) sagt detsamma hade det varit en psykopats bekännelse. För Melrose är det precis tvärtom; han kan inte värja sig för alla känslor som river själen blodig.

Tv-serien i fem avsnitt – ett för varje roman – inleds med Dåliga nyheter, i vilken Patricks (Benedict Cumberbatch) far, David (Hugo Weaving), dör i New York. Året är 1982. Patrick får beskedet i London. Han är 22 år. Välbeställd. Välutbildad. Populär. Och heroinist. För kvantiljonte gången deklarerar han att nu är det dags bli kvitt beroendet, varför inte under resan för att hämta askan efter gubbaset?

På flyget får han avtändningsfrossa, och det väcker minnen av kvällarna med pappa. I sängkammaren. I sängen. Hotellwhiskeyn förslår ingenting. Patrick måste ut på jakt till kvarter som ingen med hans märkeskläder skulle vilja tänka på, än mindre sätta sin fot i. I en skitig knarkarkvart köper han en oren spruta gjord för en veterinär specialiserad på större betesdjur, tappar den i toaletten, tar upp och torkar av den på skjortan för att sedan trycka den tjocka nålen i armen. Vad är väl lite skit för honom, han som vadar genom den varje dag?

Patrick Melrose är en enmansshow skräddarsydd för Benedict Cumberbatch, specialiserad på män som slåss med demoner. Patetiska knäppgökar om de hade tillhört underklassen. Fascinerande excentriker eftersom de omges av den välfyllda plånbokens glamour och mjuka landningsbana i slutet på ännu en självförbrännande tripp till ingenstans. På sitt lyxhotell i New York kan han som terapi slå sönder så många rum han vill och prata hur högt som helst med sina hallucinationer. En handfull dollar får personalen att hålla masken och önska honom välkommen åter.

Det hade kunnat bli en outhärdlig stackars-rika-pojke-skildring om det inte var för den skoningslösa avklädningen av både Patrick själv och människorna i överklassen omkring honom. De beskrivs som barbarer med en ytlig civilisationspolityr där ett mänskligt ansikte skulle sitta. Om ögonen är själens speglar, så är de Patrick möter ”uttryckslösa skärmar av egenkärlek på vilka ett snävt urval av falska känslor tilläts flimra”. Själv är han inte mycket bättre, full av förakt för allt och alla, inte minst sig själv.

Tv-filmatiseringarna har förstås svårt att fånga Edward St Aubyns talang för att porträttera sina romangestalter i bitande elaka metaforer. I några scener får dessa emellertid en tydlig återklang i skådespelarnas kroppsspråk. Som när Patrick i muntert sällskap med faderns vänkrets kontrar deras pliktskyldiga kondoleanser genom att berätta en historia om sin far som visar vilken hjärtlös skitstövel denne egentligen var. Förstämningen lägger sig över församlingen som en stinkande brakfis, särskilt som alla vet att det han berättar är sant.

Första delen av Patrick Melrose ger ett kluvet intryck eftersom bildspråket är för platt och temperamentslöst för att stå i samklang med Cumberbatchs expressiva rolltolkning. Det är som om formspråket är flera nummer för litet för huvudpersonen och hans stormande känslor. Förvånande med tanke på böckernas popularitet och nedslående med tanke på vilka möjligheter materialet öppnar för. Och som man inte tagit tillvara.

© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-05-11.

Patrick Melrose
Tv-serie på HBO Nordic i fem delar efter Edward St. Aubyns romaner. Manus: David Nicholls. Regi: Edward Berger. Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Hugo Weaving, Jennifer Jason Leigh, Anna Madeley. Längd: 1.00/avsnitt. Premiär: 2018-05-14.