Hagiografi som björntjänst

Regi, foto, klippning Jan Troell
Kurt Mälarstedt
Stockholm: Norstedts, 416 sidor, extramaterial: Sökaren Jan Troell (dvd med kortfilmer 1960–2010)

I förordet reserverar sig Kurt Mälarstedts för att han kanske skrivit ”en vänbok” om ”Jan”, som han konsekvent kallar Jan Troell i detta luftigt layoutade och vackert illustrerade festtal lagom till regissörens 80-årsdag. Men Regi, foto, klippning Jan Troell nöjer sig inte med att vara en vänbok. Med vänner kan man på ett fruktbart sätt ha både skilda åsikter och en kritisk distans när det gäller filosofiska, politiska och konstnärliga ståndpunkter. Nej, här kantrar det över i oförblommerad hagiografi inte helt olikt Mikael Timms Bergmanporträtt i Lusten och dämonerna.

Jag kan på sätt och vis förstå Mälarstedt. Jan Troell är älskvärd och så långt från primadonnafasoner man kan tänka sig. Filmerna är rika på associativa montage som ackompanjerade av intressanta musikval lockar åskådaren att dra paralleller till lyrik och tonsättning. Till det ska läggas att såväl regissören som hans verk har överösts med alla tänkbara priser och hedersbetygelser.

Det är lätt att stämma in i hyllningskörerna. Jan Troell är otvetydigt en betydande regissör med självklar plats i den svenska filmhistorien. Men just därför förtjänar denna nationalklenod att granskas med kritisk blick, att ses och synliggöras. Bara genom att gå i närkamp med den kanoniserade legenden och de piedestalsatta ”mästerverken” kan konstnären och hans arbeten fortsätta leva i dialog med åskådaren.

Ett varnande exempel är Ingmar Bergman som först bjöd motstånd mot sin museala upphöjelse då han i ett nummer av Chaplin 1960 kontrade den då rådande Bergmanyran med att storma mot sig själv. Mot slutet av sitt liv medverkade han emellertid aktivt i en allt sorgligare institutionaliseringscirkus kring sig själv. Till slut mumifierade kungaslickandet honom till storsvenskt kulturhelgon – monumental, oåtkomlig och stendöd.

Nu hotar Troell att gå samma väg. Det syns både i de dokumentärer som sändes i månadsskiftet och i Mälarstedts bok – alla gjorda i samma anda av välvilja och hovsamhet. Det som saknas är inte bara ett porträtt av en hel människa med både ljus och mörker utan också en fördjupning av hans konstnärskap.

Mot den historielösa, konstnärsromantiska berättelsen om Den Store Mannen som i splendid isolation täljer storverk ur geniknölarna borde man ställa den om konstnären som en del av en tradition och samtidshistoria. Någon som både står på tidigare generationers axlar och mitt i samtiden.

Född 1931 växer Troell upp i en snabbt växande svensk medelklass där foto- och filmkonsten kunde erövras för vardagsbruk av gemene man. Stillbilden är det första medium som ger honom en konstnärlig självmedvetenhet.

En betydande inspirationskälla till ljussättning och komposition får han inte bara från svenska fototidningar utan med all säkerhet också från den världsberömda Magnumgruppen (Robert Capa, Henri Cartier-Bresson med flera). Deras ikoniska nyhetsfoton och vardagsbilder blev stilbildande också inom dokumentärfilmen, där Troell tog sina första steg som professionell filmare. Senare fick han sitt genombrott som en i en svensk ung och ny filmvåg, först som filmfotograf för Bo Widerberg, därefter som regissör och klippare med kortfilmen Uppehåll i myrlandet och långfilmsdebuten Här har du ditt liv.

Ändå letar man sig förgäves efter intressanta diskussioner om den livliga debatt och de många politiska och estetiska manifest och teorier som var aktuella i samtiden. Om fotoreportaget. Om cinéma verité och Direct Cinema i dokumentärfilmen. Om brittiska free cinema-rörelsen och franska nya vågen, som bara nämns i förbigående.  Den här blinda fläcken för Troells plats i en större samtidskontext följer på en lång tradition inom svensk filmhistoria, där Sverige och dess filmkonstnärer tycks leva på en öde ö långt från resten av den larmande planetens politiska och konstnärliga sammanhang.

I enlighet med denna hemvävda auteurtradition finns omvärlden bara när svenskar verkar i utlandet, till exempel när Troell gästspelar som regissör i Hollywood. Underförstått är det Sverige som gör avtryck i omvärlden inte vice versa. Nationalromantik paras med vurmen för det manliga geniet som formar världen efter sin vilja – ett mytiskt radarpar med märklig livskraft sedan många sekler.

Regi, foto, klippning Jan Troell saknar inte litterära kvaliteter, särskilt som författaren i sitt språk ibland tangerar Troells filmimpressionism när han försöker fånga dennes bilder. Problemet bottnar i att Mälarstedt varken axlar kulturjournalistens eller forskarens självständigt granskande roller. I stället gör han sig till en spökskrivare av Troells anekdotiska självbiografi. Det är Troell om Troell, inte Mälarstedt om Troell.

Till och med när Troell anfäktas av självkritik rycker Mälarstedt ut till regissörens försvar mot sig själv och talar om underskattning. Det borgar knappast för integritet och trovärdighet.

Invändningarna mot filmerna i den samtida filmkritiken får i sammanhanget karaktären av oöverlagda omdömen märkta av tiden, reviderade av en underförstått mer insiktsfull eftervärld. Än mer betänkligt är hur boken sveper förbi de många debatterna som kantat Troells karriär. Särskilt betänkligt är det alltför korta referatet av den fleråriga, mångbottnade och högintressanta debatten kring den politiska nyckelfilmen Sagolandet.

I det kapitlet, liksom genomgående i boken, är det Troell själv som fungerar som tolkningsfacit. Hans hållning som politisk oskuld får stå oemotsagd, likaså filmens tvivelaktiga historiesyn. I en annan biografi, över säg Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt, hade det varit otänkbart, närmast absurt. Och här gör det varken filmen eller Jan Troell någon tjänst, annat än som björntjänst – ett dödligt famntag av servilitet.

© Michael Tapper, 2011. Dagens Nyheter 2011-08-03. Publicerad under rubriken ”Filmregissör förvandlad till kulturhelgon”.