Under senare år tycks den populärkulturella (sex)orgien i vampyrer ha sugit märgen ur skräckmytologin. Odöda ungkroppars lustfyllda sörplande på varandra i all ära, men för er som letar efter något annat rekommenderar jag blodsugarfilmerna av två regissörsveteraner på årets FFF: 72-årige hedersgästen George Romero (Dead-serien) och 60-åriga Amy Heckerling (Häftigt drag i plugget). Traditionalisten kan ju alltid sätta tänderna i 59-åriga Mary Harrons (American Psycho) anemiska The Moth Diaries.
Medan Romeros vampyrtragedi Martin är ett inkännande porträtt av tonårsångest, tar Heckerling i Vamps ett komiskt nacksving på skräckromantisk pretto-posering. I samma anda som Clueless – Heckerlings kaliforniska uppdatering av Jane Austens Emma – söker de New York-hippa vamparna i Vamps efter alternativa livsstilar i stadens subkulturella utbud. Tillsammans med en tröjstickande Vlad Tepes (alias Dracula i Malcolm McDowells gestalt) vill de ha ut mer ut av döden, kanske rent av ett vanligt människoliv.
Fast festivalens ålderman är trots allt 76-årige William Friedkin, som i den svart komiska mordthrillern Killer Joe återvänder till French Connections dokumentärstil. I titelrollen går Matthew McConaugheys psykopat på tvärs mot skådespelarens tidigare hjärtekniparimage. Det tycks för övrigt vara något av en trend; även Elijah ”Frodo” Wood slaktar sin väna framtoning i nyinspelningen av gamla B-splattern Maniac.
Som helhet är utbudet i årets FFF bred eller spretig, beroende på hur man ser det. Här finns allt från den påfrestande ostrukturerade The Warped Forest till den tajta men traditionella bankrånaractionrullen The Lookout. Och däremellan den tekniskt slipade, sydkoreanska polis-mot-varulv-thrillern Howling.
För er som saknar David Cronenbergs originella mix av science fiction och skräck med fokus på kroppsliga mutationer finns hans son Brandon på plats med närbesläktade långfilmsdebuten Antiviral. En satir över kändiskultens vansinne om ett företag som säljer virus från sjuka celebriteter till deras fanatiska anhängare.
Flera festivaltitlar kommer att få biopremiär – ParaNorman, Dredd, Tavlan, Room 237 – och recenseras senare. Viktigare då att lyfta fram den där pärlan som riskerar att förbli oupptäckt. Mitt val faller detta året på det litauiska romantiska science fiction-dramat Vanishing Waves av Kristina Buožyté.
Filmen gör en dygd av sina begränsningar i budget och tekniska resurser och övertygar just därför. Den handlar om en ung medicinare som med en forskargrupps hjälp får sin hjärna sammankopplad med en komapatient för att studera hennes hjärnaktivitet. Men i stället inleder han en sexuellt ångande men också traumatisk passion med sitt studieobjekt i hennes drömvärld.
Med en fantasifull scenograf, habil fotograf och en samling orädda skådespelare kan en ambitiös regissör uträtta storverk oavsett pengar eller hemland. Kristina Buožyté är definitivt ett reginamn att lägga på minnet.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-09-19.