Vad hände egentligen med fyraårige Kevin, som dog den 16 augusti 1998 vid Kyrkviken i Arvika? Den snart tjugo år gamla polisutredningen avslutades med ett uttalande om att han mördats av sina bästa vänner, två bröder, då fem och sju år gamla. Ingen rättegång hölls eftersom pojkarna var så unga. Det innebar att de slapp schavottera i medierna, om än konsekvenserna för dem och deras familj blev nog så kännbara då alla i trakten ändå visste vilka de var.
Fast det innebar också att det aldrig blev någon bevisprövning. Då hade utredningen gått upp i rök eftersom inga tekniska bevis fanns som band barnen vid brottet. Dessutom hade bröderna ett fullgott alibi.
Nu plockar journalisten Dan Josefsson – i tre program för SVT:s Dokument inifrån –sönder den sedan snart tjugo år fastslagna berättelsen om fallet Kevin för att lägga fram en ny, den om två pojkar som manipulerats till ett slags erkännande genom långa förhör med ledande frågor. I de två första avsnitten har vi följt hur tvivlet gnagt såväl pojkarna som flera av de inblandade i polisutredningen, medan andra – särskilt förundersökningsledare Rolf Sandberg – hållit fast vid slutsatserna.
Till det tredje avsnittet har Josefsson sparat seriens clou: Sven Å. Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet och sakkunnig expert i en rad uppmärksammade rättsprocesser, som dödsskjutningarna i Rödeby och Alexandramannen. Numera är han känd som en av nyckelpersonerna i rättsskandalen kring Thomas Quick, där han drev den idag förkastade tesen om bortträngda minnen. Det gjorde han även i fallet Kevin.
Men det saknas något i dokumentärserien, nämligen bakgrunden till att polisutredningen överhuvudtaget styrde in på det olycksaliga spåret. I flera veckor hade den stått och stampat på ruta noll, utan ledtrådar, utan vittnen. Alla krävde en snabb upplösning – folket i trakten, medierna, polisledningen – medan spåren kallnade. Men man ville också ha en sammanhängande berättelse som gjorde mordet begripligt eller åtminstone satte det i en igenkännbar kontext. Förundersökningsledaren fann det han sökte efter i det välbekanta scenariot om barn som mördar barn.
Fem år tidigare hade James Bulger-fallet skakat Storbritannien och blivit en världsnyhet med krigsrubriker även i svensk press. Två tioåriga pojkar hade kidnappat och mördat tvåårige James med utdraget sadistiskt och, ryktesvis, sexuellt våld. En lynchstämning omgav fallet och genljuder än i dagens sociala medier. Brittisk press kallade dem blodtörstiga monster, premiärminister John Major talade om att ”förstå mindre och fördöma mer” och i efterdyningarna till 1980-talets videovåldsdebatt påstods att mordet hade inspirerats av en skräckfilm.
I november 1994 gick mönstret igen i norska Siljefallet. En femårig flicka mördades av två sexåriga pojkar med sparkar och stenkastning. Väl medvetslös klädde de av och lämnade henne att frysa ihjäl. I den efterföljande debattstormen pekades bland annat ungdomsserien Power Rangers ut som en inspirationskälla, och serien lyftes omgående ut ur tablån av TV3. Veckan därefter inträffade det sadistiska tonårsmordet i Bjuv. Oskuldens ansikte som ondskans ansikte blev en säljande story i kriminalparanoians 1990-tal, där seriemördare, psykopater, incest och pedofiler redan lurade bakom snart sagt varje köksgardin.
På bilderna från utredningen av Kevin-fallet ser vi hur förundersökningsledare Sandbergs frustration och stressymptom växer med varje dags presskonferens. Efter bara några dagar har han inte längre något att berätta för kriminalreportrarna, flera av dem kända namn från Stockholm. Han framstår som inkompetent, kusinen från landet, vilse i pannkakan.
I desperation beslutar han och chefsåklagaren om telefonavlyssning av några trettonåriga pojkar. Resultatet blir ett dubbelt bakslag. Det enda avlyssningen bevisar är att de är oskyldiga. Dessutom är avlyssning av minderåriga olagligt, vilket leder till en rättsprocess.
Nederlaget hotar. I det ögonblicket famlar Sandberg efter sitt sista halmstrå i de enda som frivilligt bistått utredningen: Kevins bästa vänner, de två bröderna. Varför? Därför att då faller mönstret på plats. Ett scenario i vilket de mördar Kevin stämmer med medieberättelserna om de tidigare, uppmärksammade barnmorden, inklusive de sexualsadistiska inslagen (Kevin hade skador i underlivet).
I den kommande tredje delen, som sänds på onsdag, träffar vi alltså en gammal bekant: Sven Å. Christianson, som framkallar barnens föregivet bortträngda minnen. Då, 1998, var metoden känd från rättegångarna i Da Costa-fallet 1988–89 mot de två läkare som kallades ”obducenten och allmänläkaren” och från en rad rättegångar om incest åren därpå.
Här trollade vittnespsykologer fram detaljerade berättelser om sexualsadistiska övergrepp, i bland kryddade med organiserade ritualmord, som påminde om häxprocesserna drygt 300 år tidigare. Berättelserna sades härröra ur minnen från ibland mycket små barn – i Da Costa-fallet en flicka som vid mordtillfället var endast 1,5 år gammal. Metoden fick vetenskaplig legitimitet genom professor Christiansons forskning, publicerad i böcker och artiklar. Själv hade han blivit en framträdande expert i en rad rättsfall, främst den om ”Sveriges ende seriemördare”, Thomas Quick.
Liksom barnmorden, gjorde sig berättelserna om de bortträngda minnena bra, för att inte säga lysande, i medierna. Att de allt som oftast var osammanhängande, ogrundade och helt irrationella gjorde dem bara ännu bättre. Ingenting är mer skrämmande än den obegripliga, outgrundliga ondskan, och i demoniseringens 1990-tal upphöjdes denna ondska till fakta.
Det som redan framkommit i programmen om fallet Kevin följer mönstret från tidigare bortträngda minnen-fall. Barnens – främst femårige Robins – motstridiga och fragmentariska berättelser tas som intäkt för att de hade minnen bortträngda av den skuld och det trauma mordet hade orsakat. För att bena upp bortträngningen krävdes både mjuka och hårdföra metoder.
Så här i efterhand kan man undra varför ingen ifrågasatte en metod som samtidigt både förkastade och satte absolut tilltro till det minderåriga barnet som vittne. När barnet berättade om vad det mindes, förkastades det som resultatet av en skyddande bortträngning. Omvänt tas de vilda fabuleringar som barnet häver ur sig med benägen hjälp av vittnespsykologen som sanning.
Människans hjärna avskyr kaos och älskar ordning. Vi söker mönster, strukturer, begriplighet, en sammanhängande berättelse som vi känner igen och kan acceptera. Då, 1998, passade berättelsen om två barn som mördar ett annat barn och som döljer skulden i bortträngda minnen in i mönstret från tidigare fall. Ingen ifrågasatte den, inte ens föräldrarna till de två barnen som sades vara skyldiga. Det trots att både de själva och en vänfamilj kunde ge barnen alibi vid mordtillfället. Berättelsen var alltför stark.
Den berättelsen ersätter Dan Josefssons nu med en ny, en som följer det igenkännbara mönstret från hans och Hannes Råstams tidigare granskning av Quick-fallet. Byggd på klassisk grävande journalistik, men också på igenkännbar infotainmentdramaturgi, musik och visuella grepp från otaliga true crime-dokumentärer, kriminalfilmer, deckarserier och brottsprogram.
Han har delat upp Fallet Kevin i tre entimmeslånga delar, sannolikt för att debatten ska hålla i sig. Och kanske för att ett nytt berättarmönster om brott ska sättas sig. Ett som inte bygger på moralpanikens fascination för irrationell ondska utan på kritisk granskning och analys av fakta.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-05-14.