Fahrenheit 451

Långfilm på HBO Nordic. USA 2018. Regi: Ramin Bahrani. Skådespelare: Michael B. Jordan, Michael Shannon, Sofia Boutella, Lilly Singh. Längd: 1.40. Premiär: 2018-05-20.

Historien bakom romanen från 1953 börjar med att Ray Bradbury 1949 tog en sen promenad längs Wilshire Boulevard i Los Angeles. En polis tyckte det var misstänkt med någon som inte gjorde som alla andra och satt hemma framför det nya underhållningsmediet: tv. Men så var kalla kriget och kommunistjaktens samhällsklimat också ett av paranoia och misstänksamhet.

Händelsen inspirerade till novellen ”Fotgängaren” (1951), om en framtid där tv-tittandet är mänsklighetens mål och mening i livet. En flanerande författare tas följaktligen för mentalsjuk eftersom ingen skulle få för sig att läsa eller vandra, åtminstone inte om man vill betraktas som normal. Novellen vidareutvecklades till romanen Fahrenheit 451, i vilken böcker bränns eftersom de anses utgöra ett hot mot mental hälsa.

Romanen och filmversionen från 1966 antyder att bokbålen tillkommit på diktat ovanifrån, men 2018 års filmversion av Ramin Bahrani (99 HOMES) lägger över ansvaret på medborgarna själva. ”Det är bättre att vara lycklig än att vara fri” är ett nytt tillägg till konstitutionen som tillkommit på folklig begäran. Och det är inte utan att tankarna går till Karl Marx, som talade om religionen som ”folkets opium”, inte ”opium för folket”. Auktoritära regimer har allt som oftast inrättats genom allmänna val.

I filmen vaggar maktens osynliga hand samhällets medborgare till tankesömn med en ström av lugnande förströelser. Vi talar inte bara om fejknyheter utan om en hel fejktillvaro byggd av interaktiva datorskärmar som bombarderar sinnena från hemmets alla väggar och stadens alla fasader. Likt manipulativa versioner av Siri eller Echo svarar skärmarna på medborgarnas alla behov samtidigt som de övervakar och korrigerar dem som villar bort sig från den konforma flocken.

Är kanske mänskligheten styrd av en artificiell intelligens? Varken romanen eller 1966 och 2018 års filmversioner låter oss glimta bakom maktens kulisser, eller snarare skärmar. Brandmannen Guy Montags (Michael B. Jordan) uppror har privata snarare än politiska skäl, här: traumatiska minnesbilder om en far som misshandlades på grund av bokinnehav. Varför det plötsligt skulle uppröra någon som bränt böcker i flera år?

Medan Jordans Montag mekaniskt följer romanens snitslade bana från blint hatisk bibliofob till att själv bli en levande bok (Fjodor Dostojevskijs Anteckningar från underjorden), tecknar Michael Shannon brandchefen Beatty i skarpare drag som en plågad själ. Han slits mellan maktens sötma som statssanktionerad terrorist och frestelsen av att släcka själens hunger i ett tankeutbyte med författarna han officiellt avfärdar som dekadenta. I hemlighet tillfredsställer han sina skamfyllda lustar genom att skriva ner tankar som plågar honom på cigarrettpapper som han sedan bränner.

Bahranis Fahrenheit 451 har samma styrkor och svagheter som många andra science fiction-filmer på senare tid: BLADE RUNNER 2049, MUTE, READY PLAYER ONE med flera. Den är en tekniskt briljant ögongodismaskin men lägger inte tillnärmelsevis samma kraft på de filosofiska frågeställningar som gjort så många verk i genren till klassiker. Särskilt betänksamt blir det i det här fallet eftersom Bradburys budskap om en mänsklighet som stänger ute allt lidande, inklusive sina personliga kval, med hjälp av tankedödande nöjesmaskiner är brännande aktuellt idag.

© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-05-18.