Elegi över en superpolis

”Va ska man ta livet av sig för när man inte får höra snacket efteråt?” skaldade Magnus Uggla för fyrtio år sedan. I tv-serien Den döende detektiven, efter Leif GW Perssons roman, löser pensionerade rikspolischefen Lars Martin Johansson (Rolf Lassgård) problemet genom att kassera in snacket på förhand. Innan han dukar under för sitt matmissbruk tar han sig ett cold case, ett avskrivet flickmord, och gör på så sätt en sista klang- och jubelföreställning till omgivningens tårfyllda bifall.

Johansson är ett idealiserat självporträtt av författaren som charmig självmordspilot och beundrad superpolis. Mannen, myten, legenden lär kunna se runt hörn. Han kallas kort och gott ”chefen”, som vore han direktör över hela tillvaron och inte bara mordutredningarnas gud. Som tittare undrar man om inte statsbegravning till specialskriven symfonimusik är det enda som är gott nog till världens bästa Johansson.

Kan man bortse från den lätt förtäckta självhyllningen är Den döende detektiven emellertid en intressant kontrast till den föregående romantrilogin om Palmemordet, tv-filmatiserad som En pilgrims död (2013) och Den fjärde mannen (2014).

Nu handlar det om ett fall långt utanför medieljuset: sexmordet på en nioårig invandrarflicka i juni 1985. Förutom de vanliga komplikationerna med ett gammalt brott – kalla spår, gamla bevis förvarade och analyserade av en utrangerad forensisk teknik, döda eller åldrade vittnen – så är mordet preskriberat. Visserligen slopades preskriptionstiden för mord i juli 2010, men bara för de fall som då inte var preskriberade, det vill säga inte äldre än 25 år.

Tv-serien är ett klassiskt deckarpussel men än mer en stämningsfylld svanesång för en polis kallad att vara rättvisegudinnan Justitias förlängda arm. Mordoffret, Yasemine Ermegan, och hennes grymma öde förföljer honom i dagdrömmar och nattmaror. Kristian Petri, som också regisserat de tidigare två tv-serierna, gestaltar förtjänstfullt henne som ett tyst vittne i Johanssons arbetsrum, kanske också ett sändebud för att hämta honom till dödsriket.

Kärntruppen skådespelare är densamma som tidigare. Tur det. Johansson kunde lätt ha spelats som en uppblåst pajas, men i Rolf Lassgårds gestalt blir han både sårbar och sammansatt. Lassgård har ett ansikte kameran älskar, och Petri smeker det i närbilder lika intima som någonsin Ingmar Bergmans på Liv Ullmann i Persona (1966).

Det är en enmansshow. Övriga skådespelare, inklusive David Mjönes sexmördare och nätpedofil, reduceras till en blandning av bleka och blekare staffagefigurer. Alexej Manvelovs alltiallo är den strokeförlamade Johanssons förlängda arm, bokstavligen. Helena af Sandebergs kriminalare Jeanette Eriksson ska förmodligen vara storyns Watson men har främst som uppgift att rota fram det Johansson vill ha ur polisarkiven. Några ledtrådar av vikt nystar hon inte upp.

Den döende detektiven är inte den mest spännande eller finurligaste av kriminaldramer, men den är välspelad, intelligent och hyfsat trovärdig med undantag för upplösningen. Och i denna tid av misstro mot rättssystemets förmåga att lösa brott kan det vara en tröst att se både gediget och intuitivt polisarbete i tv-rutan. Om än i fiktionens tillrättalagda fantasi.

© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-12-31.

Den döende detektiven
Tv-serie i tre avsnitt på SVT. Regi: Kristian Petri. Manus: Sara Heldt. Skådespelare: Rolf Lassgård, Alexej Manvelov, Helena af Sandeberg, Henrik Norlén, David Mjönes. Längd: 60 min/avsnitt. Premiär: 2018-01-03.