Den europeiska (mar)drömmen – Samtal med Lars von Trier och Niels Vørsel

epidemic 1Jag har stämt träff med Lars von Trier och hans manusmedarbetare, författaren Niels Vørsel, på Nordisk Films ateljéer ute i Valby, – i utkanten av centrala Köpenhamn – där efterarbetet med Eu­ropa pågår för fullt. Den skall vara klar till premiären på Cannes-festivalen i maj. Förväntningarna är höga, men Lars och Niels utstrålar en lugn självsäkerhet när jag kommer in mitt i arbetsdagen för ett samtal om karriären, fascinationen för filmtekniken, nazismen och den europeiska kulturens förfall – samt en del annat som kan vara intressant att veta om en ung re­gissör som gärna vill se sig som gossen Ruda i dansk film.

Vem är då Lars von Trier och varför har franska filmtidskrifter som La Revue du Cinéma och Positif så mycket mer att säga om honom än dansk och svensk press?

Låt oss börja från början.

Det var en gång…

Lars Trier föddes 1956, och liksom Erich Stroheim tog han sig se­nare ett självutnämnt aristokratiskt ”von” i regissörsnamnet. Redan tidigt hade han bestämt sig för att bli filmregissör, så där­för tvekade han inte när hån blev utvald att spela huvudrollen i den danska tv-serien Hemlig sommar (Hemmelig sommer, 1969), som även visats på svensk TV.

– Jag var 14 år gammal, arbetade med 8mm-film och hade en mycket stark fascination för filmtekniken. Under ett helt år efter inspelningarna brukade jag skolka från skolan för att smita ner till ateljéerna och plåga inspelningsteamen med frågor och kommenta­rer om kamerorna och ljussättningen tills jag blev utslängd.

Åren 1979–82 gick Lars von Trier på filmskolan i Köpenhamn, där han bland annat gjorde kortfilmerna Nocturne (1980) och Den sidste detalje (1981).

Nocturne är den viktigaste av dem och blev också prisbelönad vid filmfestivalen i München. Inspirationen till den fick jag när jag av en tillfällighet såg på den svenska filmkrönikan. Där visades ett avsnitt ur Andrej Tarkovskijs Spegeln. Vad jag såg var en lång obru­ten tagning, en kameraåkning längs en väg. Det var helt otroligt. Det var som en uppenbarelse för mig. Då hade jag ju sett många olika slags filmer med olika slags estetik, och intresserade mig allt­id för det avvikande – för det speciella – men bilderna från Tar­kovskijs film tycktes mig komma från en helt annan planet.

Kontroversiell examensfilm

befrielsebilleder 4Examensfilmen Befrielsesbilleder (1982) tycks också komma från en annan planet. Den är en drömsk, närmast hallucinatorisk, ­stämningsskildring av en tysk officers upplevelser under den dag då Danmark befrias av de allierade. Officeren vandrar handlings­förlamad i ruinerna av det tredje rikets illusioner medan hans dan­ska flickvän i opportun desperation förråder honom och hjälper till att gillra en fälla för honom tillsammans med några danska mot­ståndsmän.

Under handlingens gång klipper von Trier in sällan visade doku­mentärbilder på tvångsklippningen av de danska ”tyskepigerne” och tyskvänliga administratörers gatlopp genom Köpenhamns centrum. Samtidigt gör filmen helt klart att den danska motstånds­rörelsen, liksom den franska, inte var främmande för samarbete med ockupationsmakten. Den medkännande skildringen av den tyske officeren och artikulationen av en sedan länge allmänt känd hemlighet i dansk historia gjorde att Befrielsesbilleder snabbt blev kontroversiell. I debatten fick Lars von Trier t.o.m. namn om sig för att romantisera nazismen. Trots det visades filmen kort därefter på dansk tv.

De hade köpt filmen innan den var färdig, och det var inga pro­blem att sända den eftersom den var en ”konstfilm”. När en film är provocerande i sin form blir innehållet sekundärt – även om också det är provocerande. En estetiskt provocerande film kan säga vad som helst. Det tränger ändå inte igenom… Nazismen är ju det stora europeiska traumat… Tja, vad ska jag säga om anklagelserna?… Min mor var med i danska motståndsrörelsen… Vi får väl se vad som händer nu när Europa som har mycket gemensamt med Befrielsesbilleder kommer ut. Själv ser jag både nazismen och andra världskriget som en del av vår kultur och en logisk utveckling av drivkrafter inom den kulturen. Redan på trettiotalet gjorde många misstaget att avfärda nazisterna som ett slags serietidningsskurkar, men man blev ju klokare.

befrielsebilleder 7Det mest slående med von Triers examensfilm är det utarbetade formspråket, hans säkra stiliseringsteknik. Dekoren är grandiost förfallna miljöer, smekta av erotiskt svepande kamerarörelser, nå­got som närmast för tankarna till Vincente Minnelli eller Max Ophüls. Skådespelarna agerar med en stram teatralitet, och som en ytterligare expressionistisk accent bäddar von Trier in landska­pet i en dominerande gul färgton från natriumlampor. Befrielsesbilleder är i många avseenden en förstudie till The Element of Crime, von Triers kommersiella spelfilmsdebut.

Tur med finansiärer

– Jag visste att det skulle bli svårt att hitta finansiärer till min första kommersiella långfilm. Det var nog ingen som ville se en ny Befrielsesbilleder. Omständigheterna öppnade emellertid vägen på ett oväntat sätt. Jag hade tur. Det hade precis anställts en mycket impopulär filmkonsulent vid danska film­institutet. Normalt sett får filmkonsulenten in hundratals manus, men när jag kom upp med mitt projekt hade han inte fått in ett enda manus, så jag fick ett anslag direkt på synopsis. Sedan lyckades jag få tag på pro­ducenten Per Holst som satsade resten av pengarna. Filmen ser påkostad ut men var faktiskt den näst billigaste produktionen i Danmark 1984.

element of crime 2The Element of Crime är något så ovanligt som en dansk science fiction-thriller. Handlingen utspelas i en postapokalyptisk framtid, där såväl kulturen som klimatet kollapsat. Ett konstant regnigt Europa har förvandlats till en översvämmad sump­mark och Afrika håller sakta på att gå un­der för enorma sandstormar. Någonstans i Kairo sitter kriminalpolisen Fisher och genomgår hypnoterapi för att försöka minnas en utredning om de s.k. Lotto-morden, en serie sexmord på unga lottförsäljande flickor som troligtvis utförts av den gäckande och gåtfulle Harry Grey. I jakten på Grey använ­der Fisher en kriminologisk modell utarbetad av hans forne mentor Osborne i boken The Element of Crime och som föreskriver att polis­mannen via psykologisk identifikation med mördaren skall förutse dennes planer. Under jakten utkristalliseras först ett mönster som leder spåren till Osborne, vilken tar sitt liv, för att sedan förändras och peka mot Fisher själv.

Tidstypisk förfallsromantik

Liksom Befrielsesbilleder är The Element of Crime en förfallsromantik i natriumgulfärgade miljöer. Den är en ganska typisk postmodern 1980-talsprodukt med sin genreblandning och otaliga referenser till andra regissörer, filmer och klichéer. I korthet skulle man kunna sammanfatta den som en gul-svart film noir moderniserad till lågbudgterad exploateringsfilm à la Roger Corman och regisserad av Andrej Tarkovskij. De postapokalyptiska scenarierna har mycket gemensamt med en hel rad filmer som gjordes under sam­ma tid: Mad Max-trilogin (1979–85), Flykten från New York (1981), Den sista striden (1983)…

– ….Stalker (1979), Bladerunner (1982)… Jo, filmen är en del av en hel modevåg. Jag analyserar inte varifrån mina bilder kommer. Det år helt enkelt inte min uppgift. Strävan efter att inte låta sig inspire­ras av andra tycker jag länge har präglat mycket av den nordiska filmen och gjort att den paradoxalt nog blivit totalt konform, unge-får som de nya bilmodellerna där alla marken liknar varandra. Jag hoppas ju givetvis att mitt stöldgods har bearbetats och blivit något nytt. Jag strävar inte efter att mekaniskt reproducera mina inspira­tionskällor. Det verkar som om ångesten för att låta sig inspireras har släppt under 1980-talet och det tycker jag är bra, men jag kän­ner mig definitivt inte besläktad med andra regissörer annat än ge­nom att vi gör film under samma tid och kanske delvis berör samma inspirationskällor. Förutom alla intellektuella förklaringar – något som du säkert själv kan ge – till att jag valde just ett apokalyptiskt landskap, så var den viktigaste anledningen för mig att bryta med den polerade danska filmen. Jag ville ha ett patinerat fiktionslandskap, så vi skapade ett.

epidemic 3The Element of Crime var den första filmen som Lars von Trier skrev tillsammans med Niels Vørsel (född 1953), en även i Dan­mark relativt okänd författare till några radiopjäser och tre roma­ner utgivna på mindre förlag. Inget av hans produktion är översatt till svenska. Han betecknar själv sina böcker som ”konceptuell me­talitteratur”, skrivna med kylig distans.

– Jag träffade Lars under inspelningen av Befrielseshilleder, i vil­ken jag var statist, berättar Niels Vørsel. Jag hade inte sett några av Lars filmer och han hade inte läst några av mina böcker, men vi började prata om en idé till en kriminalfilm som Lars hade. Det enda vi visste från början var att det skulle bli en film noir. Lars hade tre bilder han absolut ville ha med, och jag föreslog att han skulle läsa Hammett som inspiration. Hammett är den helt oöverträffade inom detektivgenren. Chandler är också en utmärkt författare, men hans kriminalintriger är mer ett alibi för romanskrivandet. Ham­mett – kanske för att han själv var Pinkerton-detektiv – är där­emot äkta vara.

Manifest mot gamla sexmästare

I samband med premiären på The Element of Crime publicerade Lars von Trier ett manifest mot de gamla, institutionaliserade regissörer­na, de som han menar förr var ”de gamla sexualitetsmästarna” men som blivit ”impotenta” i sina opportuna publikfrierier – ”välme­nande filmer med ett humanistiskt budskap”. Deras tidigare ”pas­sionerade kärleksaffärer” med filmen har förbytts till ”bekväm­lighetsäktenskap”. Dreyer och Tarkovskij förefaller vara undantagna från denna fördömelse, men när vi kommer in på Ingmar Bergman verkar vi ha hittat skolexemplet på precis det som von Trier attackerar – en process mot vad han anser vara estetisk likstelhet.

europa 2– Jag har ett intensivt hatkärleksförhållande till Bergman, säger von Trier. Jag har sett samtliga hans filmer. I sin ungdom och fram till slutet av 1960-talet gjorde han många mästerverk. Såsom i en spegel, Tystnaden och Persona har alla haft mycket stor betydelse för mig. Min mor dog för inte så länge sedan, och jag hälsade på henne på sjukhuset där hon låg i respirator. Det var slangar överallt, ut och in i hennes kropp. Plöts­ligt frågade hon vad klockan var och alla vi som stod där runt om­kring tyckte det var som ett under att hon kunde tala medan hon var döende. Det är så jag tycker Bergman betraktas, vilket är synd. Många av de tidiga filmerna tillhör världens främsta. Nu sitter han som en propp för svensk film.

– Det är först när han förlorat sin filmiska betydelse och slutat göra angelägna filmer som han får en sådan makt, ett mönster jag för övrigt tycker går igen överallt.

Reklamfilm och rockvideo

The Element of Crime blev en framgång för von Trier & Vørsel. Filmen såldes till 32 länder, vann pris för bästa tekniska genomförande vid Cannes-festivalen, där den hade premiär, och blev senare prisbe­lönt vid ett flertal andra festivaler. Efteråt kom naturligtvis dilem­mat att hitta nästa filmprojekt. Le Grand Mal – ett manus som färdigställdes 1985 – förblev dock orealiserat. Medan de fortsatte arbeta gjorde Lars olika beställnings­filmer för sin försörjning. Han har hunnit med ett fyrtiotal industri- och reklamfilmer samt rockvi­deor. Det oftast visade alstret i produktio­nen är otvivelaktigt den flitigt MTV-visade videon till popbandet Laidbacks hitlåt Take It Easy, filmad i fritt fall några tusen meter ovanför marken.

Men det var med en reklamfilm för en dansk kvällstidning som han åter skulle väcka uppmärksamhet. Reklamfilmen kallades i Bad med Ekstra-Bladet (1986) och kan lämpligen sammanfattas som en parafras på Brian De Palmas voyeuristiska Hitchcockpastischer: en ung man kommer in i en herrbastu och sätter sig för sig själv lite avsides på den översta bänken. Han upp­täcker en ventillucka i väggen, och när han försiktigt gläntar på den blickar han in i damernas, där unga kvinnokroppar uppenbaras i en drömliknande slow motion-koreografi. Plötsligt ser han en parant medelålders badvakterska stirra mot hans titthål. Klipp. Skamsna står männen i herrbastun uppradade för inspektion av den myndiga badvakterskan, som när hon kommer fram till huvudpersonen strängt blickar ned mot ett exemplar av Ekstra-Bladet vikt över den­nes lustfyllt vippande erektion.

Förbud skapade intresse

epidemic poster– Uppmärksamheten berodde till stor del på att den inte fick visas i den nya danska reklamtevekanalen, TV 2, menar Lars von Trier. När den så blev förbjuden blev ju alla intresserade av att se den. Förbudet blev så omtalat i massmedierna, den danska filmtidskriften Kosmorama publicerade bilder från den och den visades på de danska tv-nyheterna… Skandinavien är fascinerande! Det kunde inte ha hänt någon annanstans.

Det dröjde ända tills 1987 innan nästa långfilm signerad von Trier & Vørsel hade premiär, och denna gång var det en extremt lågbudgeterad svart-vit film om två unga män, regissören Lars och hans manusmedarbetare Niels, som fått projektpengar från Det Danske Filminstitut för att skriva ett manus. Problemen hopade sig emellertid när de en vecka före presentationen av den färdiga slutversionen upptäckte att endast titeln fanns kvar i datorns min­ne – Kommissarien og luderet (Kommissarien och horan)samt halva första meningen.

I desperation försökte de snabbt skriva om manuset, men ingen av dem kom ihåg vad det handlade om, vilket de i rörande enighet tolkar som att det måste ha varit så dåligt att det var lika så gott att det försvann. Alltså beslutade sig de båda för att åka ut i Europa och under veckan som återstod förlösa en ny film. Lars drömde om ett heroiskt medeltidsepos där han som läkare skall försöka rädda en pestdrabbad stad medan Niels började berätta absurda episoder ur sitt liv.

Epidemic är den första och hittills enda filmen som producerats på von Trier & Vørsels eget produktionsbolag, Elementfilm, som startade 1986. Lars och Niels spelas av von Trier och Vørsel själva i vad som förefaller vara en dokumentär om deras eget liv.

PDVD_000 Epidemic är min egen favoritfilm, säger von Trier. Den handlar nämligen om det vi själva kämpat med: filmproduktionens vill­kor. Vi var våra egna producenter, sekreterare, klippare, kamera­män, ljussättare etc. Med undantag för min medeltida episod där Henning Bendtsen fotograferade i 35 mm gjordes filmen i 16mm med i stort sett helt obemannade kameror eftersom vi själva var framför. Det ser ut som en dokumentär men är en dramatise­ring av dokumentära händelser, inspirerat av förarbetet till The Ele­ment of Crime. Det var en rolig inspelning och budgeten på en miljon danska kronor räckte faktiskt långt, men det är arbetsamt att vara anställd på alla posterna samtidigt så det dröjer nog innan vi gör en ny Elementfilm.

Epidemic skiljer sig totalt från allt annat von Trier/Vørsel gjort. Här finns en anarkistisk lekfullhet med vilda svängningar mellan svulstig, wagneriansk tragedi och lågmäld vardagsfars. Filmens komiska höjdpunkt är en iscensatt berättelse ur Niels Vørsels liv: vid drygt trettio års ålder inleder han en brevväxling med en ame­rikansk tonårsflicka under förespeglingen att han själv är en jämnå­rig dansk yngling. Efter att ha kramat ut allt ur hennes statusfixera­de själ genom att tvinga henne att om och om igen och i detalj be­skriva material, design och pris på varje inredningsdetalj i föräldrarnas villa, tror sig Niels slutligen ha tråkat ut henne när hon plötsligt ringer honom från ett hotell i Köpenhamns centrum där hon och hennes föräldrar bokat in sig. Han lyckas inte slingra sig ur knipan utan tvingas klä ut sig (bland annat i en löjlig peruk) för att försöka se ut som en tonåring när han träffar henne.

Efter Dreyers manus

På våren 1988 sändes von Triers hittills enda tv-produktion av Danmarks Radio – ett drygt år senare i svensk tv – en filmatisering av Euripides drama Medea. Liksom i Europa står Lars von Triers namn auktoritativt inskrivet ovanför titeln, även om von Triers och Preben Thomsens manus utgår från Dreyers aldrig filmatiserade pro­jekt om Medea i vikingamiljö.

medea Medea är baserad på ett av de många inte filmatiserade manus som åter­fanns i Dreyers dödsbo. Jag var fascinerad av hans speciella idéer kring färgfilm, något han ju aldrig realiserade eftersom han inte gjorde någon färgfilm. Medea spelades in på video, fördes över på film och sedan åter på video. I redigeringen skapades de speciella färgkvaliteterna med bland annat chroma key för att få fram de effekter jag ville ha. I övrigt försökte jag ge filmen en närmast arkaisk karaktär, som en gammal stumfilm.

Tillsammans med The Element of Crime är Medea von Triers mest framgångsrika film. Den har sålts till många länder och i Frank­rike – där von Trier verkar ha sina flesta anhängare – tilldelades Medea Jeanne d’Arc-priset, något som säkert hjälpte till att bana vägen för den internationella finansieringen av Europa.

När vi börjar tala om Europa får jag reda på att ett utkast till en trailer för filmen just blivit färdig och vi sätter oss för att titta på den. En mässande röst tonar in för att med hypnotiskt suggestiv nedräkning föra åskådaren tillbaka till efterkrigstidens Tyskland, ett klaustrofobiskt labyrintland­skap för såväl huvudpersonen som åskåda­ren att gå vilse i.

Handlingen börjar på järnvägsstationen i Frankfurt alldeles efter krigsslutet 1945. Amerikanen Leopold Kessler (Jean-Marc Barr) anländer för att hjälpa till att bygga upp sina föräldrars forna hemland. Genom sin farbror (Ernst-Hugo Järegård) får han arbete som konduktör på järnvägsföretaget Zentropa. Hans naiva idealism och blåögda visioner om ett nytt och bättre Tyskland gör honom till det perfekta offret för manipula­tioner från alla som deltar i maktkampen efter tredje rikets fall.

europa 4Associationerna till Hitchcocks filmer understryks flera gånger genom betoningen på spänningseffekter, bedrägliga illusioner och användandet av Bernard Herrmanns musik till Studie i brott (Ver­tigo, 1958). Det sistnämnda är intressant som referens till von Triers återkommande fascination för Richard Wagners musik. Herr­manns komposition är nämligen en parafras på Wagners opera Tris­tan och Isolde och passar väl till en historia om ”liebestod”. Leopolds passion för Tyskland och Europa sammansmälter med hans kärlek till den till synes oskuldsfulla men för honom så fatala kvinnan Kat­harina Adler, dottern till Zentropas direktör. Som i Wagners operor slutar dramat i en djupt tragisk och samtidigt estetiskt skön död.

Likheterna med The Element of Crime är många – thrillerintrigen, Europa i ruiner – men utan den pastischartade självironin och med en mer renodlad handling avskalad från stickspår. Kort sagt: mer konventionell.

Europa är nog min mest kommersiella film, konstaterar von Trier. Det har jag inte något som helst emot, tvärtom. Jag har haft en enorm frihet att utveckla mina idéer trots att den kostat 26 miljoner danska kronor och alltså är fem gånger så dyr som The Element of Crime, min dittills dyraste produktion.

Med den engelskspråkiga produktionen Europa har von Trier samlat en internationell ensemble från Frankrike, Tyskland, USA, Sverige och Danmark till en internationellt finansierad film, bland annat med bidrag från de svenska och danska filminstituten samt, pas­sande nog, från Europarådets Eurimages Fund.

europa 1Med sin förkärlek för expressionistiskt stiliserade landskap, vi­suella fingerfärdigheter och ofta marionettliknande skådespelarre­gi ter sig von Trier som den totala motsatsen till 1960 -talets estetik i kölvattnet till den franska nya vågen. Är improvisation över huvud taget möjlig med den estetiken?

– Jo, om det fungerar är det bra, men alla bilder, repliker och detaljer i till exempel Europa är planerade i förväg i ett 600-sidors scenario och ett bildmanus på ca 800 inställningar. Redan när vi skriver ma­nus håller vi strama tyglar. Niels här, han fastställer antalet sidor som skall skrivas varje dag.

Som tidigare nämnts har von Trier attackerat sina äldre kollegor för kreativ impotens. Hur är det egentligen med hans egen kreativa potens?

Fascination genom förnyelse

– Min lösning är fascination, och min fascination för film har jag försökt odla genom att i varje film utveckla och förnya min teknik. Som du själv sett så liknar ingen av mina filmer varandra. I Europa till exempel använder jag mycket front- och bakprojektioner, dubbelexpo­neringar och tydligt koreograferade kamerarörelser för att bryta sönder den realistiska ramen. Visserligen lånar jag här för ett ögon­blick Hitchcocks kamera och placerar den i ett landskap av Tarkov­skij, men det händer något i processen.

element of crime 3Till Epidemic publicerade von Trier ett manifest där han skisse­rar en filmtrilogi om Europa som avslutats just med filmen Europa och där varje del får sin underrubrik. The Element of Crime (substans, oorganisk), Epidemic (substans, organisk) och Europa (substans, konceptuell). Trots ihärdiga försök går det inte att få von Trier att förklara vad underrubrikerna betyder.

Vi ville att de tre filmerna i trilogin skulle vara totalt olika varandra rent estetiskt. Filmernas underrubriker står närmast som ett slags ar­betshypoteser och navigationspunkter för arbetet. Både idéerna och vi själva har ju förändrats under arbetets gång så jag vet inte om beteckningarna är relevanta längre.

Som jag ser det, inflikar Niels Vørsel, ger trilogin med de tre totalt olika filmerna om Europa en reliefverkan, där de tre filmerna speglar och kommenterar varandra.

Alltså, fortsätter von Trier, alla tre delarna handlar om precis samma sak: att logik och förnuft är en sak och att vetande och insikt är något annat. När publiken kommer till biografen för att se Europa behöver de inte veta något om de två andra delarna. I stället ska de lämna allt sitt vetande vid kassan när de köper biljetten.

© Michael Tapper, 1991. Chaplin 233, nr. 2 (april/maj), 1991, s. 14–21.

Fotnot: Den 30 april inleder Lars von Trier och NielsVorsel sitt nästa projekt, ­Dimension. Det år en film som ska spelas in med samma skådespelare under 30 år – 3 minuter varje år – med avsikten att skapa ett monument över det nya Europa. Premiären är beräknad till den 30 april 2024!

Filmografi

Orchidégartneren (60 minuter, 1976) Menthe la bienhereuse (60 minuter, 1979) Nocturne (8 minuter, 1980) Den sidste detalje (längd okänd, 1981) Befrielsesbilleder (60 minuter, 1982)

The Element of Crime (Forbrydelsens element, 1984) Regi Lars von Trier, Manus Lars von Trier & Niels Vørsel Foto Tom Elling Klipp Thomas Gislason Arkitekt Peter Holmark Musik Bo Holten. Med Michael Elphick Fisher Me Me Lei Kim Esmond Knight Osborne Jerold Wells Kramer Astrid Henning-Jensen Osbornes hushållerska m.fl. Producent Per Holst för Per Holst Filmproduktion i samarbete med Det Danske Filminstitut. Danmark 1984. Längd 100 minuter Engelskt tal. Färg. 35 mm.

PDVD_002Epidemic (1987) Regi Lars von Trier Manus Lars von Trier & Niels Vørsel Foto 35 mm Henning Bendtsen Foto 16 mm Kristoffer Nyholm, Lars von Trier, Niels Vørsel, Cæcilia Holbek, Susanne Ottesen Klipp Lars von Trier & Thomas Kragh Musik Peter Bach, Richard Wagner. Med Lars von Tyier Lars Niels Vørsel Niels Udo Kier Udo Leif Magnusson Leif m.fl. Producent Jacob Eriksen för Elementfilm för Det Danske Filminstitut. Danmark 1987. Längd 106 minuter. Danskt och engelskt tal. Svart-vit och färg. 35 mm stora delar filmad i 16 mm.

Medea (tv-film 1988) Regi Lars von Trier Manus Lars von Trier & Preben Thomsen efter Carl Theodor Dreyers manus efter Euripides drama Foto Sejr Brockman Klipp Finnur Sveinson Arkitekt Ves Harper Musik Joachim Holbek. Med Udo Kier Jason Kirsten Olesen Medea Henning Jensen Kreon Solbjørg Højfeldt amman Baard Owe Aigeus Ludmilla Glinska Glauce m.fl. Producent Bo Leek Fischer för Danmarks Radio DRTV1. Danmark 1988. Längd 75 minuter Danskt tal. Färg. 35 mm/video.

Europa (1991) Regi Lars von Trier Manus Lars von Trier & Niels Vørsel Foto Henning Bendtsen Edward Klosinsky Klipp Herve Schneid Arkitekt Henning Bahs Musik Joachim Holbek. Med Jean-Marc Barr Leopold Kessler Barbara Sukowa Katharina Adler Udo Kier Larry Eddie Constantine Överste Harris Ernst-Hugo Järegård farbror Kessler Max von Sydow berättaren m.fl. Producent Peter Aalbak Jensen för Nordisk Film & Gunnar Obel Film i samarbete med Gerard Mital Productions PCC & Telefilm med bidrag från Det Danske Filminstitut Svenska Filminstitutet & Europarådets Eurimages Fund. Danmark/Frankrike/Tyskland/Sverige 1991. Längd 112 minuter. Tyskt och engelskt tal. Färg. 35 mm.

Samt ett fyrtiotal uppdragsfilmer reklamfilmer och rockvideor.

DEN EUROPEISKA (MAR)DRÖMMEN (utkast), en längre första version av intervjun ovan.
A ROMANCE IN DECOMPOSITION: INTERVIEW WITH LARS VON TRIER in Jan Lumholdt (ed.) Lars von Trier: Interviews Jackson: University Press of Mississippi, 2003, pp. 71–80. Edited and translated version of the interview.