Charles Manson, ett kulturfenomen

Idag är Marilyn Manson förmodligen mer känd än den nyss avlidne Charles Manson. En ironisk dubbelskruvning av att rockstjärnan konstruerade sitt artistnamn som en satirisk kommentar till kändishysterin och den populärkulturella fascinationen för sex (Marilyn Monroe) och död (Charles Manson). Allt det som också gjorde att Manson-sektens mord 1969 till säljande nyhetsstoff under många år och en inspirationskälla för oräkneliga böcker, filmer, sångtexter med mera.

Det började 1967 med att den då 33-årige småbrottslingen Manson, som suttit inspärrad större delen av sitt liv, släpptes efter ett straff och flyttade till San Francisco. Där gjorde han sig till självutnämnd guru i dåtidens hippie-Mecka, kvarteren kring gatorna Haight och Ashbury. Stadens rika nyandliga och motkulturella mylla hade redan gett näring åt framgångsrika ”kyrkor”, som L. Ron Hubbards scientologirörelse och Anton LaVeys Church of Satan.

När Manson proklamerade sig som ännu en messiasgestalt, där han menande uttalade sitt namn som ”Man’s Son” för att framställa sig som en ny Jesus (”Son of Man”), väckte det ingen större uppmärksamhet. Inte heller när han samlade en heterogen skara av förrymda medelklassflickor och kriminella kring sig för att leva i avskildhet på Spahn’s Movie Ranch – inspelningsplats för en rad västernfilmer och –serier, bland annat Bröderna Cartwright – utanför Los Angeles. Det var först när Manson beordrade sina sektmedlemmar att via en rad mord utlösa det apokalyptiska raskrig som skulle gör honom till världens nya frälsare som han hamnade i rampljuset.

Signalen till detta krig påstod han sig ha hört från apokalypsens fyra ryttare i modern skepnad: The Beatles. I stället för att, som i Uppenbarelseboken, stöta i trumpeter, hade de med sina elgitarrer uppmanat honom till handling i framförallt låten ”Helter Skelter” (ungefär: ”tumult”). Under två nattliga mordräder 9–10 augusti 1969 mördade Mansons sektmedlemmar sju personer, däribland Roman Polanskis hustru Sharon Tate.

Morden kännetecknades av övervåld och hade rituella inslag, bland annat då förövarna skrev meddelanden som ”Death to Pigs” och ”Healter Skelter” [sic] med offrens blod. Som i så många spaningsmord, där det inte finns någon logisk koppling mellan förövare och offer hade polisutredningen till en början inga ledtrådar. Det var i stället när man arresterade sektmedlemmarna för andra brott som tekniska bevis och vittnesmål möjliggjorde åtal.

Rättegångarna under 1970 blev till en mediecirkus, där kopplingarna til Hollywoodcelebriteter och popidoler skapade glamour kring snaskigheterna. Men snart fick fallet Manson både kulturella och politiska undertexter. President Richard Nixon kunde använda sekten som hotbild av ungdomsrörelsen mot Vietnamkriget. En lång rad skräckfilmer, från snabbproducerade I Drink Your Blood (1970) till Blue Sunshine (1978), porträtterade hippien som en blomsterälskande Dr. Jekyll, under vars mask en blodtörstig Mr. Hyde lurar. Manson blev ett symbolnamn i kulturkriget mot 1960- och 70-talen som fortfarande råder.

Men hans namn har också sålt en opera, ett flertal skivor med försök till en karriär som singer-songwriter inspelade av ex-kompisarna i Beach Boys, t-tröjor och till och med barnkläder. En mordmessias som superstar, följd av seriemördaren som antihjälte – kändiskulturen i sitt mest groteska uttryck.

© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-11-17.