Filmhäftet: Ända sedan början av din regikarriär har dina filmer stått i en alldeles särskild relation till socialdemokratin, arbetarrörelsen och folkhemstanken. Du har gjort valfilmer för socialdemokraterna samtidigt som du i dina andra filmer, även reklamfilmerna, betraktar utvecklingen av socialdemokraternas samhällsbygge med en ytterst kritisk blick. Hur går det ihop? Och har din kritik förändrats på något sätt genom åren?
Roy Andersson: Både det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen har förändrats enormt under de trettio åren jag har varit verksam. Jag har länge känt en stark tilltro till arbetarrörelsen som en garant för rättvisa och solidaritet, och mina kritiska nålstick har jag velat ge närmast i uppfostrande syfte. Jag gjorde en valfilm för sossarna 1985, det val som kallades ”systemskiftet”. Åren dessförinnan hade Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) bedrivit kampanjer mot det solidariska samhället under paroller som ”satsa på dig själv”, och de var på väg att lyckas med det projektet. Därför valde jag att ställa upp för det ideologiska block – inte just socialdemokraterna – som jag ansåg försvarade de tankar som SAF motarbetade. Nu, femton år senare, kan jag emellertid tyvärr konstatera att socialdemokratin själv har förverkligat just de idéer som SAF kampanjade för.
Filmhäftet Detsamma har väl hänt med Ny Demokrati? Partiet självt har visserligen försvunnit, men deras idéer inkorporerats i sossarnas politik?
Roy Andersson Ja. Och jag ser att socialdemokraterna och regeringen inte har insett de enorma riskerna som det innebär att överge en samhällspolitik byggd på solidaritet. Man förstår inte vilka konsekvenser det får när man lämnar allt till marknaden.
Filmhäftet Är avvecklingen av det solidariska tänkandet en tendens som även omfattas av folk i allmänhet, som du ser det?
Roy Andersson Dessvärre är det så, och till och med inom arbetarrörelsen har man börjat förstå att det här inte är rätt. Men det är så tydligt att man här inte förmått att stå emot marknaden, att man inte kunnat presentera något alternativ. Det har inte funnits någon kraft, någon vision. Jag har läst den amerikanske sociologen Robert Putnams bok Making Democracy Work, där det talas om medborgarkänsla (civility). Han hävdar efter grundlig forskning på italienska regioner, som har ett stort mått av självstyre, att denna medborgarkänsla uppkommer genom en ömsesidig respekt och ett ömsesidigt ansvar mellan medlemmarna i samhället och de styrande. I de regioner där medborgarkänslan var högt utvecklad så blomstrade företagen och samhällena på ett helt annat sätt än i de regioner där nyliberalismens egoism var förhärskande.
När jag läste detta så kände jag att arbetarrörelsen inte har förstått konsekvenserna av den politik de nu har givit sig in på. Och de – vi alla – kommer att få en obehaglig överraskning av den framtid som väntar. För risken är nu att samhället genomsyras av en nihilism som gör att ingen känner något samhällsansvar. Och då blir det farligt. Vi kommer då att se en stor grupp människor bland de – säg 80 procent – som inte får plats runt marknadens köttgrytor och som av pessimism blir aggressiva och destruktiva. Just nu i Stockholm är det till exempel en trend bland ungdomar att i rånarluvor demolera tunnelbanevagnar samtidigt som man filmar det. Filmerna lägger man sedan ut på nätet eller byter i olika nätverk.
För tillfället har vi emellertid en högkonjunktur, och då kan vi trivialisera eller nödtorftigt dölja sociala problem och deras verkningar. Men så fort det blir sämre tider rämnar den här kulissen och fältet för totalitära ideologier ligger fritt.
Filmhäftet I Sånger från andra våningen målar du upp en apokalyptisk samhällsvision…
Roy Andersson ..och det är tänkt som en abstraktion. Det handlar inte bara om Sverige utan om Västerlandet i stort även om det talas svenska i filmen.
Filmhäftet Du har till och med tagit med en flagellantprocession som jag associerar till en annan apokalypsvision, nämligen Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet (1957) där det handlar om pestens 1300-tal…
Roy Andersson …men i min film står den inte nödvändigtvis för samma sak. Processionen är naturligtvis absurd och grotesk – den är lika grotesk som den omfattande ekonomiska kris som inträffade i Östasien för cirka fem år sedan. För inspirationen fick jag från Sydkorea, där bank- och statstjänstemännen efter börskraschen i Seoul tågade ut som flagellanter på gatorna för att vända den dåliga konjunkturen. Flagellanterna representerar en tro på att ansvaret inte ligger hos människan. Det är istället ödets makter som styr. Här finns alltså plötsligt ett inslag av vidskepelse, av ockultism som hör samman med ekonomernas brist på ansvarstagande, deras kortsiktighet och avsaknad av långsiktiga samhällsperspektiv.
Filmhäftet Du verkar koppla samman marknaden med new age.
Roy Andersson Börsutvecklingen är något psykologiskt. Börsen handlar hela tiden om tilltro, om spekulationer i förväntningar. Värdet på aktier och optioner styrs inte av verkliga värden. Istället lever börsspekulanterna i förvissningen om att de ska tjäna pengar på sina aktieportföljer innan värdet sjunker, innan de säljer till en annan spekulant. Det är en kedjebrevsekonomi, och flagellantprocessioner och kristallkulor är det som återstår för dem som inte genomskådat hur det egentligen fungerar.
Man kan se hur även länders regeringar styr in på sådana tankegångar. I Finland var det kris för några år sedan, vilket föranledde regeringen att skriva ett brev till kyrkorna med uppmaningen till dem att hålla bönestunder för den dåliga ekonomin. Och den här ockultismen tycker jag är skrämmande i ett modernt samhälle.
Filmhäftet Är det därför du för in religionen på en så central plats i filmen? Sverige och stora delar av Västvärlden är trots allt sekulariserade samhällen.
Roy Andersson Det västerländska samhället är baserat på religion, en religion som integrerats i statsapparaten. Vi har trots allt kvar religionen överallt omkring oss. Kyrkan är väl ännu den vanligaste byggnadstypen i Sverige. Våra högtider är fortfarande bestämda av kristendomen. Så vi är fortfarande jävligt insyltade i den religionen – i alla fall religionen som institution. Och det är det filmen attackerar. För tanken bakom institutionen är ju för fan övergiven.
Filmhäftet Du skiljer på Jesus och kyrkan.
Roy Andersson Självklart. Jesus är också med för att den dikt som löper genom filmen är evangelisk till sin karaktär. Den liknar bergspredikan. Visst kan man prata om medkänsla, empati, utan att dra in Jesus i sammanhanget. Men han är fortfarande en så stark symbol för detta, och en så starkt missbrukad sådan. Därför tyckte jag att det var dags igen att prata om honom och i de här termerna. Och det tror jag kan vara provocerande för många.
Filmhäftet Förutom förgiftningen av Jesus och den socialdemokratiska folkhemsideologin framställer du även sexualiteten som formad av en ny och känslokall tidsanda.
Roy Andersson Ja, och det tycker jag man får bekräftat varje dag. I kvälls- och veckopressen i synnerhet verkar man leva på att många människor känner det så. Alienationen färgar av sig även här.
Filmhäftet Med tanke på din pessimistiska samhällsbild, hur ser du på de så kallade alternativrörelserna?
Roy Andersson Jag tror att deras betydelse kommer att öka, och det hänger samman med samhällets förfall. Det är ett demokratiskt problem. För om samhällsmedborgarna förlorar tilltron till demokratins möjligheter så kan det utmynna i alla möjliga, destruktiva riktningar, som i fallet med tunnelbanevandalerna. Det här börjar i skolan. Hela kommunaliseringen, privatiseringen och marknadsinriktningen av skolan är ett jättelikt misstag. Man hyr ut skollokaler till högstbjudande för att tjäna pengar samtidigt som man inte anser sig ha råd med ordentliga läromedel till barnen. Det är ju för jävligt. En skam.
Filmhäftet Med risk för att låta naiv: Tror du, till skillnad från exempelvis Fassbinder, att din film kan förändra världen? Du har ju trots allt valt att komma ut med en ny spelfilm efter 25 år. Vilken roll kommer den att spela?
Roy Andersson Jag tror Fassbinder har fel. Kanske har inte mer än några få filmer verkligen förändrat världen. Men det är ändå viktigt att skapa nya, alternativa referenser genom att göra filmer som avviker från det gängse utbudet, filmer som visuellt och språkligt ger upphov till debatt och som, även om de ibland tycks överdrivna, inspirerar till tankeverksamhet.
Filmhäftet Hur ser du i det sammanhanget på relationen mellan reklam- och spelfilmerna i din produktion?
Roy Andersson Jag har gjort reklamfilm med precis samma allvar som jag gjort mina spelfilmer. Jag tror på att blandekonomin är nödvändig, att det behövs fem sorters tandkräm. Om man accepterar det så måste man också acceptera att alla tillverkare vill torgföra sina varor. Det viktiga är sedan med vilken moral och anständighet det görs. Jag har då försökt göra reklamfilmer med anständigheten i behåll.
Filmhäftet Jag kan också se en kontinuitet i samhällskritiken mellan dina spel- och reklamfilmer.
Roy Andersson Ja, men tyvärr har min satiriska udd inte alltid blivit väl bemött. När jag till exempel gjorde en reklamfilm för Konsum försökte jag skoja med deras dåliga rykte, men det föll inte i god jord. Nu har ledningen för Solidar lyckats vända trenden, men på den tiden – i mitten av 1980-talet – hade de behövt ett nålstick.
Filmhäftet Hiv och aids är ju åter aktuellt i massmedierna. Funderar du någon gång på att återuppväcka ditt oavslutade filmprojekt Någonting har hänt (1987), som handlade om den frågan? Och, i så fall, står du fast vid dina påstenden om att sjukdomen är medvetet, experimentellt utprovad på afrikaner efter att ha framställts i ett laboratorium för biologisk krigföring?
Roy Andersson Jag står fast vid mina påståenden och jag menar att jag efter omfattande efterforskningar har bevis för detta. Det är möjligt att just hiv-viruset är en olycklig spin-off från ett exepriment med ett annat syfte och att inympningen av hiv under vaccinationskampanjer i Afrika inte har haft onda avsikter. Men faktum kvarstår: Jag hävdar att att det är så här det har gått till, och det är inte första gången. Man har provat ut många vaccinationspreparat i fattiga länder innan de är godkända, färdiga eller det ens finns någon medvetenhet om vad som kan hända. Tidningar ute i världen har skrivit mycket om detta, men i Sverige läser man aldrig om det. Däremot tänker jag inte försöka utveckla filmen eller gå vidare på temat.
Filmhäftet Hur länge har du arbetat med Sånger från andra våningen?
Roy Andersson Vissa scener är tjugo år gamla, men då fick jag inte möjlighet att göra film som jag ville. Därför har jag ägnat all den här tiden sedan Giliap åt att bygga upp min egen produktionsapparat. Det är många av mina egna miljoner som plöjts ned i den här filmen, och först på slutet fick jag stödpengar från Svenska Filminstitutet. Inspelningen påbörjades 1996 med egna pengar och så småningom förhandsförsäljningar till Tyskland, Frankrike, Norge och Danmark. Nu, efter priset i Cannes, sköter en agent utlandsförsäljningen, och det rör sig i dagsläget om ytterligare tio-femton länder som är intresserade.
Filmhäftet Hur kommer det sig att du valde att i Sverige distribuera genom Triangelfilm/Kedjan?
Roy Andersson Vi har ett korkat stödsystem i Sverige. Jag kan delvis förstå poängen med att en film som ska få produktionsstöd ska ha en distributör. Men på grund av den bestämmelsen anser många distributörer att de inte behöver hosta upp pengar för att skriva något distributionsavtal med producenterna. Däremot tvingas de ju alltid förhandla om ett förskott för att få distributionen av utländska filmer. De svenska filmerna går därmed miste om viktiga pengar.
Jag behövde ett förskott för att färdigställa filmen, men Sandrews ville inte betala något eftersom de ju aldrig gjorde så med svenska produktioner. Triangelfilm ställde däremot upp med de nödvändiga pengarna. De var de enda som erbjöd sig att göra så. Det handlar alltså om att de andra distributörerna inte tar sitt ansvar, att de inte står för något – vilket jag tyckte att de gjorde tidigare. De tar inget kulturellt ansvar.
Filmhäftet Även estetiskt verkar det som om du söker ett alternativ, kanske en antites till övrig svensk film.
Roy Andersson Ja, jag vill komma med ett alternativ, en motbild. Ambitionen är att visa att filmen i varje enskild bild kan bli lika stark och bärande som andra konstarter: Pieter Brueghels tavlor, Ludwig van Beethovens musik… Man ska kunna gå tillbaka, om och om igen, till den här filmen som en referens i tillvaron.
Filmhäftet Du använder dig av en tablåteknik som jag bara sett Peter Greenaway göra motsvarigheter till…
Roy Andersson …men det är inte så mycket Greenaway som jag anknyter till, snarare då Fellini. Han har kanske inte gjort så mycket tablåer och har förstås använt sig av en betydligt rörligare kamera än vad jag gör, men i stiliseringen och abstraheringen är han en inspiration. Även stillbildsfoto och måleri är viktiga källor. De senaste femton åren tycker jag inte att jag sett särskilt mycket på bio som intresserat mig. Glimtar i filmer av Jim Jarmusch och Emir Kusturica tycker jag pekar mot filmens potential att göra poesi.
Filmhäftet Hur konstruerar du dina tablåer? Vad vill du att åskådaren ska se i dem?
Roy Andersson Jag vill att åskådaren ska söka av hela bilden, även om det givetvis finns ett kraftcentrum kring någon skådespelare eller särskild dekordetalj i bilden.
Filmhäftet Många av skådespelarna är amatörer. Hur väljer du dem?
Roy Andersson Jag väljer karaktärer efter deras utseenden, deras ansikten och kroppar. De ska ha närvaro, autenticitet och vara spännande att titta på. Det kan vara amatörer eller professionella. I det här fallet har det mest blivit amatörer. Under den långa inspelningen har emellertid flera av amatörerna blivit alltmer professionella. Och nu har några av dem fått erbjudanden om andra roller. Lars Nordh, som spelar filmens huvudperson Kalle, kommer till exempel att få en stor roll i en ny deckarserie som produceras på SVT i Malmö. Han har aldrig ens spelat teater innan han började arbeta i mina filmer.
Filmhäftet Amatörismen lyser kanske igenom väl tydligt ibland. Skådespelarna stakar sig och tittar mot kameran.
Roy Andersson Även om jag gjort många tagningar av varje scen så har jag ändå valt att låta stakningarna vara kvar eftersom de blir till ett karaktärsdrag, en nervositet, hos rollgestalten. Vad som är viktigt för mig är framförallt att scenen har ett liv och att allting fungerar i de långa tagningarna av tablåerna.
Filmhäftet Ofta klipper du inte efter ett replikskifte eller vad som ser ut som en avslutad scen, utan du håller kvar och det ser ut som om skådespelarna dröjer sig kvar i bilden, osäkra och nervösa.
Roy Andersson Och det är precis det jag vill få fram: människans sårbarhet, utsatthet…
Filmhäftet …men vad betyder det när skådespelarna upprepade gånger tittar mot kameran?
Roy Andersson Det gör de därför att de vet att de är iakttagna – av kameran, åskådaren, historien, tiden. De vet att de kommer att tvingas ta ansvar för sina gärningar.
Filmhäftet Sånger från andra våningen är en film som greppar över ett stort tankegods. Hur tänker du gå vidare efter det här?
Roy Andersson Jag tänker nog inte försöka få in så mycket i en och samma film. I nästa film kommer jag att försöka fokusera på kanske bara ett ämne.
Filmhäftet Kommer du då också att behålla din särpräglade estetik med tablåer, orörlig kamera och långa tagningar?
Roy Andersson Nej, jag vill ju gärna överraska mig själv. Riktigt hur det kommer att utvecklas vet jag inte just nu. Men det finns mycket ogjort.
Filmhäftet Hur ser du på nya tekniker som börjar bli populära för lågbudgeterade filmer, till exempel digitala videokameror? Francis Ford Coppola har spått att det möjliggör för vem som helst att kliva fram och göra en banbrytande film för masskonsumtion, att nästa mästerverk kanske kommer från en okänd, finnig tonårsflicka från Ohio.
Roy Andersson Jag tror att den digitala tekniken kommer att ta över i framtiden och bli bättre än dagens celluloidfilm. Det är bara en tidsfråga, men det förändrar inget i sak. För tekniken kan inte skapa en film; den kan inte i sig ge bilderna kraft och styrka. Det finns en rolig historia om när Ernest Hemingway träffade fotografen Irving Penn, uttryckte sin beundran och undrade vad denne använde för kamera. Penn svarade artigt, berömde Hemingways böcker och gav sedan motfrågan: ”Vad använder ni för skrivmaskin?” Alltså, tekniken är underordnad.
Filmhäftet Men är det en demokratifråga? Kommer vi alla att kunna bli filmregissörer?
Roy Andersson Nej, det är ungefär som när man för hundra år sedan trodde att arbetarna skulle göra fantastiska socialreportage bara de fick tillgång till kameror. Så har det ju inte blivit.
© Michael Tapper, 2000. Filmhäftet, vol. 28, nr. 3 (#111), s. 70—73.